stewe

Paradise Lost är berättelsen om det justitiemord, den moralpanik och häxjakt som tidigt nittiotal ledde till att tre ungdomar på obefintliga grunder åtalades och fängslades för brott de inte begått. Det är ett fall som fått ett enormt genomslag och skapat engagemang världen över. Gissningsvis var de tre ynglingarnas öde också huvudinspiration till Gillian Flynns Dark Places som tar upp samma hysteri kring påstådda satanistriter och asociala syndabockar klädda i svart.
Det är också en berättelse om det amerikanska rättssystemets tröghet, ett system där prestige uppenbart väger tyngre än sanning och rättvisa i moder justitas vågskål. Dokumentären visar med obehaglig tydlighet hur rättsröta, presskåta poliser, sensationslysten snaskmedia och inskränkt småstadsmentalitet i just det här fallet samverkade och fick ödesdigra konsekvenser.
Allt är väldigt jänkartypiskt; presskonferenser präglade av korkade one-liners, kristen fnoskighet och ett översittarsystem som på allvar hatar sina fattiga. Samtidigt; i jämförelse med svenska rättsövergrepp som Da Costa eller Quick kan jag inte låta bli att undra varför Sverige – inte alls lika religiöst förvridet och med ett helt annat rättssystem- har så nära till moralpanik och justitiemord?