stewe

”Titta på de små varelserna som rör sig långt där borta; titta. Det är människor.
Jag betraktar utan sorg en utdöende art i det avtagande ljuset. En sista solstråle sveper slätten, passerar bergskedjan som skymmer horisonten i öster och färgar ökenlandskapet rött. Metallgallret i skyddsstängslet som omger enheten skimrar. Fox morrar lågt, han uppfattar säkert vildarnas närvaro. Jag känner varken medlidande eller samhörighet med dem, jag betraktar dem helt enkelt som intelligenta och därmed farliga apor. Det händer att jag låser upp grinden för att undsätta en kanin eller en herrelös hund, men aldrig för att hjälpa en människa. ”

Tillsammans med Lovecraftbiografin Emot världen, Emot livet blir Refug femte boken av Houellebecq jag läst i följd. Det är också den bok som slutligen gjorde mig mätt.

Jag gillar verkligen framtidsskildringen i boken, där generationer av klonade nymänniskor inte längre känner någon samhörighet med fåtalet av den gamla sortens människor som ännu lever kvar, snarlika grottmänniskor i en svårt sargad postapokalyptiskt värld.

Vartannat kapitel spelar sig i vår tid, och det är där bristerna återfinns. Den cyniske komikern Daniel grubblar över livet, sin egen roll som vulgär provokatör och samtidsskildrare samt kärleken. Tyvärr blir de pekorala inslagen som kännetecknade tredjedelen av Plattform, och bitvis skymtade i mästerliga Elementärpartiklarna, här alltför påtagliga. De sista hundra sidorna innan Epilogen tar vid är nästan ett outhärdligt antiklimax, där Daniel slaskar runt i den inte bara ointressanta utan också högst osannolika sekten som tyvärr mycket av boken handlar om.
Samtidigt har jag svårt att inte fängslas av stora delar av boken. Houllebecq är som intressantast genom kontrasterna: han verkar ena stunden förespråka ett teknokratiskt styrelseskick där vetenskapen ska ges utrymme för att förändra framtiden till något bättre, för att nästa stund framstå som att djupt avsky alla former av utveckling och modernitet. Han verkar ena stunden närapå gammaltestamentligt reaktionär för att nästa stund frossa i sexualliberalism och upplösning av moraliska barriärer.
Överhuvudtaget är det få, kanske ingen, som betraktar och beskriver samhället såsom den stridbare fransosen och det är väl därför han fascinerar, till och med i sina sämre stunder som Refug ändå får representera.

”Medelåldern hos de avlidna var mycket högre då och självmord bland gamla mycket ovanligt, men åldringarnas förfulade och förfallna kroppar var redan då föremål för allmänt förakt. Första gången man blev medveten om detta var under den värmebölja år 2003 som skördade flest offer just i Frankrike.
”De gamlas demonstration” löd rubriken i Libération när de första siffrorna blev kända- över tiotusen personer hade avlidit på två veckor, somliga ensamma i sina lägenheter, andra på sjukhus eller på servicehem, och alla hade de dött i brist på omvårdnad. Under de påföljande veckorna publicerade samma tidning en skrämmande reportageserie illustrerad med bilder som förde tankarna till koncentrationsläger; döende åldringar, nakna så när som på sina blöjor, låg hela dagarna och jämrade sig i överfulla salar utan att någon rehydrerade dem eller ens gav dem ett glas vatten.

Man redogjorde för sköterskornas arbetspass- de hann inte träffa sina familjer i helgerna- och beskrev hur de med jämna mellanrum rullade ut lik för att bereda plats åt nykomlingar. ”Scener ovärdiga ett modernt land”, skrev journalisten utan att vara medveten om att det just precis var ett bevis för att Frankrike var på väg att bli ett modernt land, att bara ett land som verkligen var modernt kunde behandla åldringar som avfall och att ett sådant förakt för de äldre hade varit otänkbart i Afrika eller i ett traditionellt asiatiskt land.”