My Life of music, football and blood
They caused chaos wherever they went.
They bit the hand that fed them and they suffered no fools.
They liked a fight and hated fakes, posers and anyone unfortunate enough to have been born upper-class.
They rucked at Sounds, the rock paper wich first wrote about them, and both inside and outside the offices of their record company EMI. They upset bosses at Top Of The Pops, and crossed swords with everyone from Billy Idol to neo-Nazis, via muggers, the police and Cambridge University Hooray Henrys.
Hittills är Jeff "Stinky" Turners rännstensdoftande uppväxtskildring och berättelsen om Cockney Rejects uppgång, fall och återkomst just lika bra som jag hoppats på. Utdraget ovan är dock ett citat av Gary Bushell, som förutom att vara den rockjournalist som "upptäckte" CR också var deras manager och vän från start. Och som om inte det vore nog har Gary hjälpt Stinky att skriva ihop boken!
Självklart bör förordet skrivas av honom. Men bara det ena förordet, det andra är skrivet av ....Morrissey, och man kan ju inte låta bli att fundera över varför.
För att ingen annan ville? För att han är kompis till Stinky? Har Morrisey ens vänner? Eller är det för att visa; "titta, ni trodde bara det var mäskpunkare, skins och huliganer som lyssnar på sånt här, men tji fick ni".
Tydligen var det viktigt för förlaget iallafall, det står till och med på omslaget with foreword by Morrisey. Trots innerliga skildringar av en bandmedlem som under en inspelningssession gick och klossade i skivbolagets dokumentarkiv och hur en klasskamrat till Stinky kunde suga av sig själv har jag på känn att de Smithfans som köper boken tack vare de där raderna kommer bli besvikna.
Och när vi ändå är inne på omslaget, så är det nästan ännu värre.
They bit the hand that fed them and they suffered no fools.
They liked a fight and hated fakes, posers and anyone unfortunate enough to have been born upper-class.
They rucked at Sounds, the rock paper wich first wrote about them, and both inside and outside the offices of their record company EMI. They upset bosses at Top Of The Pops, and crossed swords with everyone from Billy Idol to neo-Nazis, via muggers, the police and Cambridge University Hooray Henrys.
Hittills är Jeff "Stinky" Turners rännstensdoftande uppväxtskildring och berättelsen om Cockney Rejects uppgång, fall och återkomst just lika bra som jag hoppats på. Utdraget ovan är dock ett citat av Gary Bushell, som förutom att vara den rockjournalist som "upptäckte" CR också var deras manager och vän från start. Och som om inte det vore nog har Gary hjälpt Stinky att skriva ihop boken!
Självklart bör förordet skrivas av honom. Men bara det ena förordet, det andra är skrivet av ....Morrissey, och man kan ju inte låta bli att fundera över varför.
För att ingen annan ville? För att han är kompis till Stinky? Har Morrisey ens vänner? Eller är det för att visa; "titta, ni trodde bara det var mäskpunkare, skins och huliganer som lyssnar på sånt här, men tji fick ni".
Tydligen var det viktigt för förlaget iallafall, det står till och med på omslaget with foreword by Morrisey. Trots innerliga skildringar av en bandmedlem som under en inspelningssession gick och klossade i skivbolagets dokumentarkiv och hur en klasskamrat till Stinky kunde suga av sig själv har jag på känn att de Smithfans som köper boken tack vare de där raderna kommer bli besvikna.
Och när vi ändå är inne på omslaget, så är det nästan ännu värre.