Misterioso
Misterioso tar sin början med att en afrikansk snubbe tagit ett socialkontor som gisslan och polisen Paul Hjelm inte hinner vänta på insatsstyrkan utan måste in och panga pistol litegrann.
Vabefalls ylar ni - är inte skurkarna kvinnohatande överklassgubbar, kriminella mc-gäng eller ryska gangsters??? Lugn bara lugn säger jag, både överklassgubbar och ryska gangsters med tjocka guldlänkar runt vrister och hals är de egentliga skurkarna. Den arme afrikanen ovan var ingen skurk utan drevs till desperata åtgärder på grund av ett inhumant avvisningsbeslut.
Inga mc-gäng finns med, men däremot spöar en av de modiga poliserna en lagerarbetare med långt hår och skinnväst till en blodig hög när han svarar oförskämt.
Men nu tappade jag tråden och skiter i att försöka redogöra resten av den krystade intrigen.
Huvudrollen görs av Shanti Roney som precis som vanligt har ett röstläge nånstans mitt mellan pillerfylla och total livsleda, men tack vare att han anlagt helskägg ser han ovanligt vuxen ut för en gångs skull.
Resten av ensemblen består av såväl bekanta som obekanta nyllen, vilket kanske indikerar att ett generationsskifte skett i det svenska skådespelarskrået. Inte för att det egentligen spelar någon roll, det är lika mycket amatörteater som vanligt. Enda som sticker ut är gamle muskelgubben Magnus Samuelsson, och då är han inte alls särskilt bra i rollen utan det är bara de andra som är så dåliga att han blir bra i jämförelse.
Intressant i sådana här genustider är att fundera på när det gäller det typiska persongalleriet i den flodvågen av svennekrim som tycks sakna slut. Även i misterioso är shantis snut en dysterblängande ensamvarg i skrynklig skjorta och jeans. En alfasnubbe som har krångel med den gnatiga frugan och som gärna får utbrott, skriker och smäller i dörrar när han inte drar puffra och munhuggs med kollegor. Eller hotar alternativt misshandlar olika småfifflare och narkomaner. Det känns lite långt ifrån den svenska självbilden som gett oss uttryck som velourpappa och där man en helt vanlig eftermiddag kan få se en vuxen man komma cyklande i reflexväst, bamsetoppluva och cykelhjälm.
Och varför är de kvinnliga poliserna i de här rullarna reducerade till pappfigurer i förnuftiga hästsvansar*, som förutom att vara duktigt korrekta fungerar som arbetsgruppens dåliga samvete och samtalsterapeut? Jag vet inte vad de här stereotyperna säger, men det är nästan så man börjar oroa sig för medelklassens undanträngda fantasier.
*En grov generalisering såklart.
Alla har inte hästsvans, bara de flesta.
Alla har inte hästsvans, bara de flesta.