stewe

"Den här situationen gör mig väldigt bekymrad", säger hon, men Elias märker att hon egentligen är arg. För att han inte bara kan ta sig i kragen. "Det har inte ens gått tre veckor av terminen och du har redan femtio procents frånvaro. Jag tar upp det här med dig nu eftersom jag inte vill att du ska tappa fotfästet fullständigt."

[...] Det är annorlunda här på gymnasiet", fortsätter rektorn. "Du har större frihet, men det är frihet under ansvar. Ingen kommer att dalta med dig. Det är helt upp till dig hur du vill att resten av ditt liv ska se ut. Det här som den avgörs. Hela din framtid. Vill du verkligen kasta bort den?"

Det är nästan kusligt exakt som Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren fångat de typiska fraserna, de typiska skrämselpropagandan från vuxenvärlden för den som "sabbar sin framtid". Släng in några "Du måste visa framfötterna" eller några "Bruka allvar" så hade det kunnat vara en bandupptagning från valfri gammal klassföreståndare.

Hur undergångsbetonat det egentligen är att inte vara säker på vilken utbildning man vill ha, eller tveka huruvida man ens vill studera, vet man i efterhand att det inte är hela världen. Men jag tror de flesta tonåringar känner ungefär likadant inför klanderstormen i såna lägen, att man verkligen har raserat sin framtid och alla möjligheter till arbete framöver genom att stanna hemma någon dag och läsa serier, eller föralldel bara hänga omkring.

Vissa saker ändrar sig troligtvis aldrig. En av sakerna som är beständiga, är det svenska samhällssystemet som syn på sig själv som mjukt och omhändertagande, när det egentligen osar protestantisk trälmoral och visar ett mönster av myndighetsmissbruk och oförsonlighet mot avvikare.

Hon fortsätter stirra på dem tills Erik Forslund lägger märke till henne. Anna-Karin inser att det är första gången som hon möter Eriks blick sedan lågstadiet. Då hade hon ännu inte lärt sig att se ner i marken vart hon än gick, att det var så man klarade sig genom livet.

”Vafan glor du på, svetthora?” väser han.

Det är som om alla år av ilska sköljer över henne. Men nu vänder hon den inte mot sig själv. Hon är inte arg på sig själv för att hon är så ful och misslyckad och klumpig och fet och äcklig och sorglig. Hon är arg på Erik istället. Hon hatar honom. Det är en skön känsla. Den bubblar genom kroppen som kolsyra. PISSA PÅ DIG!

Och hon ser i Eriks ögon när det händer. Något skiftar i dem. En stor mörk fläck breder ut sig på hans jeans.

Cirkeln handlar i första hand om avvikare; tonårstjejerna i huvudrollerna är något av en provkarta över stereotyper; den tjocka och mobbade bonnflickan, tjejen som tidigt träffar äldre, gärna missbrukande killar och krökar för mycket, ögontjänaren till mobbare, den blyga plugghästen som lever för vuxenvärldens godkännande, rebellen i konstiga kläder, etc.

Samtidigt känns karaktärerna jävligt mycket här och nu, levandegjorda och fängslande. Till skillnad från mycket annan genrelitteratur fungerar steget från välbekanta karaktärsdrag till verklig personlighet, och de mest stereotypiska dragen hamnar snart i skymundan.

Berättelsen känns igen från Buffy, The Craft och Marvels mutantserier, men är samtidigt ingen själlös kopia utan klarar att stå på egna ben. Kritiken består väl snarare av att språket ibland känns torftigt, bitvis mer som ett manus än en roman. Liksom att första halvan av boken är väldigt medryckande, för att i mitten nånstans nå ett stiltje där allt som eventuellt kan ha förvillat någon läsare förklaras pedagogiskt. Få frågetecken hur Häxvärlden funkar lämnas krokiga kvar, det mesta reds ut med rakryggad precision.

Jag bestämde mig för att ge Cirkeln en chans efter att ha sett Mats och Sara i Kobra ge lästipsen Laura Palmers Dagbok samt V för Vendetta och vara allmänt sympatiska även i övrigt. Det var rätt och riktigt, Cirkeln var med mig nästan varje morgon på bussen den sista månaden på kneget. Inte bara en excellent start på dagen, utan dunder underhållning helt enkelt.