stewe

Fjärde säsongen av Mad Men handlar allt tydligare om en värld i gungning. Att inte bara stå helt i osamklang med den nya tiden, utan att inte ens förstå att en samhällsförändring är i full färd att ske. När sjok av ytan krackelerar och verkligheten kikar in stör det männen i hattarna och damerna i bikupefrisyr. Som när en före detta flickvän till Don blivit heroinist, eller när det faktiskt inte längre bara fnissas åt sexuella trakasserier eller oetiska storbolag.

Samtidigt är dekonstruktionen av den förljugna suburbsdrömmen, raskravallerna, morden på förkämpar för de medborgerliga rättigheterna, framväxten av en kraftfull alternativ ungdomsrörelse, krigsprotesterna som gav eko världen runt.... Något som sker på avstånd, utanför mainstreams murar, som något man än så länge kan ignorera.

Där innanför fortsätter allt vidare längs dysfunktionella stigar ömt klamrande fast i sina skygglappar; Betty fortsätter försöka vara den mekaniska leende hemmafrun, flaskorna fylls alltjämt på trots att den destruktiva dryckeskulturen börjar sätta sina spår, och Peggy undrar varför ingen bryr sig om att de saker svarta medborgare inte får göra, får inte hon heller göra.

Kanske bästa säsongen hittills.