Med stövlarna på
Efter en lång kväll på krogen häftade jag i skuld till en granhandlare. Det här var när man kunde gå ut på kvällen utan pengar, alltid fanns det någon som var vid kassa. Nu blev det Argus, en man som alltså sålde granar på Strandvägen och som fått sitt namn för han ofta var arg, men också för att han hade en vaken blick. Han var insatt i det mesta men gav ofta prov på vilken farlig sammansättning kunskap och dumhet kan utgöra. Han studerade och funderade men drog alltid fel slutsatser, allting sprack och han blev ilsken som en bandhund.
Den här kvällen var han arg på de kunder som uteblivit. Han hade försökt att sälja danska granar, det hade gått dåligt. Konkurrenterna sålde snarlika träd men kallade sina för ”skärgårdsgranar” och rönte stora framgångar. Medborgarna på Östermalm tyckte väl att det lät trevligt. Argus var osmidig och vidhöll envist att hans granar var danska, varför partiet förblev nästan intakt, efter flera veckor i den råa kylan på strandvägskajen.
”De tror att skärgårdsgranarna är färskare”, sa han.
”De där danska…” han försökte låta som en högfärdig kund, ”de är säkert fällda i november.”
”Nä, borgarbracka! De är faktiskt fällda i oktober!”
Det är klart affärerna gick illa med den tonen.
Den här kvällen var han arg på de kunder som uteblivit. Han hade försökt att sälja danska granar, det hade gått dåligt. Konkurrenterna sålde snarlika träd men kallade sina för ”skärgårdsgranar” och rönte stora framgångar. Medborgarna på Östermalm tyckte väl att det lät trevligt. Argus var osmidig och vidhöll envist att hans granar var danska, varför partiet förblev nästan intakt, efter flera veckor i den råa kylan på strandvägskajen.
”De tror att skärgårdsgranarna är färskare”, sa han.
”De där danska…” han försökte låta som en högfärdig kund, ”de är säkert fällda i november.”
”Nä, borgarbracka! De är faktiskt fällda i oktober!”
Det är klart affärerna gick illa med den tonen.
När jag läst de två första novellerna -Med blottat huvud samt Röd jul- var jag överförtjust. Sen kom samlingens längsta novell - Veranda för en tenor- och jag tappade helt sugen. Det tog mig någon sida i veckan att komma igenom novellen ifråga.
Titelnovellen var ett någorlunda lyft, medan avslutande Vardagkväll före sekelskiftet var ännu ett svårforcerat stycke text - som inte bara påminde om den där tenornovellen, en del meningar och uttryck var exakt detsamma. Lite märklig upprepning, speciellt i en samling på 5 berättelser.
Huvudperson var till på köpet en författare nånstans mellan skilsmässan och bardisken i bägge berättelserna, och lika klichéaktig och irriterande som man kan föreställa sig. Nu är det inte unikt att novellsamlingar är ojämna, men gå från sköna skrönor till krystad konstnärssjäl gjorde mig rejält avskräckt från att botanisera vidare i Östergrens produktion.