stewe

I hela Europa ser vi idag denna utveckling också gå mot fördjupade ekonomiska kriser, ökade klassklyftor av ett slag vi i vår generation inte kunnat föreställa oss, och en dramatisk försämring av de sociala, kollektiva systemen, från daghem till ålderdomshem, från skola till boende, från arbetsmarknad till sjukvård.

Black County är en gammal mans betraktelse av en trakts historia och nutid; där folkrörelser och genuin arbetarkultur blivit till apatiskt sönderfall och etniskt och kulturellt laddade motsättningar. Med avstamp i Friedrich Engels Den arbetande klassens läge i England vandrar Thomas Nydahl genom dagens kvarter som svämmar över av uppgivenhet, analfabetism och misstänksamhet som när som helst kan slå över i våldsamma uttryck. Det är en plats han känner väl, och som har såväl historiska likheter som nutida problematik som hans egen uppväxtstad Malmö.

Det är samtidigt ingen nationalromantisk eller naivt sentimental bild av hur tidens gång brutit ned en blomstrande trakt. Nydahl beskriver hur liknande motsättningar och segregering förr följde i spåren av de Irländska immigrantvågorna, liksom hur gäng som The Sloggers och The Peaky Blinders stred om territoriet redan på artonhundrasextiotalet.

Boken visar också på ett samhälle där individuella val hyllas och egoistisk självförverkligande prisas av de styrande krafterna, samtidigt som en ökad kollektivisering och ibland isolering utifrån etnicitet och religion lyft fram som något vackert och rentav önskvärt. En mångkultur som av Nobelpristagaren Amartya Sens kallas monokulturalism i pluralis, det vill säga parallella samhällsenklaver som lever i total monokultur.

Du uppfattar dig inte som muslim och kanske inte ens som bangladeshier. Men du vill ha ett nytt föreningshus i din stadsdel. Det är svårt att få stadsfullmäktiges uppmärksamhet genom att enträget hävda att området är fattigt eller eftersatt. Men om du skulle säga att den muslimska kommuniteten är nödställd eller behövande skulle fullmäktiges kassakista plötsligt öppnas – inte för att fullmäktige är särskilt böjd att hjälpa muslimer utan för att i den byråkratiska hjärnan registreras ’muslim’ som en autentisk identitet, till skillnad från att vara ’fattig’ eller ’missgynnad’.

Med tiden kommer du att uppfatta dig som muslim och bangladeshier, inte bara för att dessa identiteter ger dig tillgång till makt, inflytande och resurser, utan också för att dessa identiteter har kommit att besitta en social realitet genom att ständigt bekräftas och bejakas. Det är så du uppfattas, så det är så du kommer att uppfatta dig själv. Du kommer att bli rädd för och förbittrad mot afrokaribier och sikher och irländare, dels för att de är dina rivaler i kampen om fullmäktiges anslag och makt, dels för att din identitet enligt spelets regler måste bejakas som annorlunda och skild från andra gruppers identiteter.

Speciellt hårt åt träffar Nydahls betraktelser den moderna vänstern som gett upp försök till folkbildning framför att vifta med lösryckta slagord, och vars föreningsverksamhet splittrats upp i olika särintresses falanger. Just jämförelsen av gamla vänsterns religionskritik -se tex. Leon Larsons satanistiskt laddade poesi- med nutida vänsterns omfamnande av Islam är intressant. Jag har själv tänkt i samma banor när det gäller de som spelar Häng Gud på lördagskvällen men jublar åt förslag om böneutrop på söndagsmorgonen.

Frågeställningarna rör sig vidare, bortom krassa ekonomiska analyser men går samtidigt inte ned sig i brackiga domedagsprofetior om bortklemade bidragstagare. En röst ger exempelvis uttryck för hur upploppen som skakade Storbritannien häromåret inte i helt enkelt kan jämföras med hungerupplopp eller liknande. Istället lyfts tanken att i ett tidevarv där vi alla är konsumenter snarare än medborgare, reduceras de som saknar medel att konsumera statusprylar och märkesvaror till ”defekta konsumenter”. Dessa defekta konsumenter lider kanske sällan nöd av att inte kunna äta sig mätta varje dag eller få tak över huvudet, men däremot av oförmågan att vara en del av den verklighet som varje dag möter dom genom mediekanalernas och reklamskyltarnas budskap.

Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierande, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan. Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera.

En av Black Countrys största förtjänster är att den inte skriver mig på näsan med floskler och inte heller beskriver saker och ting ensidigt, utan visar på bredare perspektiv där olika tankar får komma till tals.

Undantaget är kapitlet som fokuserar på Islams utbredning och inflytande, där jag tycker att den fräna tonen bryter mot det respektfulla nyanserande som präglar resten av boken. Där jag som läsare tidigare har fått fundera och filosofera över de olika uppfattningar som lyfts fram, öser Nydahl där på med egna funderingar kring terror och Halalkött. Ska man prata om Islam utifrån vad som kallas ett religionskritisk perspektiv finns det gissningsvis fler intressegrupperingar än bara muslimerna som söker inflytande och särbehandling utifrån kulturella och religiösa preferenser.

Väldigt få av de sextonåriga patienter som jag träffar kan läsa eller skriva utan svårigheter. De uppfattar inte ens min fråga om de kan skriva och läsa som det minsta överraskande eller kränkande. Jag tester numera den grundläggande läs- och skrivförmågan hos så gott som varenda en av dessa ungdomar för att ta reda på om analfabetism kan vara en av orsakerna till deras elände. Nyligen hade jag en patient vars bror valde att begå självmord hellre än att utsätta sig för förödmjukelsen att avslöja sin oförmåga att läsa de blanketter som han var tvungen att fylla i på socialkontoret.

Bortsett från ovanstående invändning var Black Country en såväl dyster som engagerande läsning. De tankar som väcktes klamrar sig ännu kvar, fast det gått veckor sedan jag läste ut den. Jag upplever att det som är mest anmärkningsvärt med dagens Black Country jämfört med gårdagens är frånvaron av kampvilja och den självklara självdestruktiviteten.

Apatin som får hyresgäster att slänga sina sopor på sin egen bakgård istället för att gå ut till soptunnan vid vägen, för att sedan undra varför kommunen inte kommer och rensar bakgården. Eller en vuxenvärlds konstaterande att ännu en generation underklassbarn efter att passerat skolsystemet knappt är läskunnigt och hyser få framtidsutsikter vare sig det gäller vidareutbildning eller arbetsmarknad. Hoppet att något liknande industrialismen på nytt ska blåsa glöd i folkrörelser och bromsa den socioekonomiska undergångsspiralen är obefintligt. Det ges heller inga enkla lösningar om hur utvecklingen kan vändas, utan förmedlar bara en allt större vanmakt över hur dagsläget faktiskt är.