Drömmare och Kungar
Serieroman av James Vance och Dan Burr, i original Kings in Disguise och utgiven på svenska av Epix förlag. Egentligen en slags uppföljare till en teaterpjäs av Vance. Tolvårige Freddie Bloch lever med sin arbetslöse, alkoholiserade far och sin storebror i en småstad i Kalifornien. Modern är död, och familjen har tappat kontakten med den judiska församlingen och Freddie grubblar över huruvida hans bar mitzvah kommer att firas eller inte. Under tiden driver han mellan skola och kompisar, pantar tomglas för att ha råd med äventyrsfilmerna på biografen.
Året är 1932 och depressionen ett faktum. Så sticker fadern, kanske till Detroit där det ryktas finns jobb på mr Fords bilfabriker. Efter att ha försökt hjälpa sin storebror att få ekonomin att gå runt beslutar sig Freddie för att följa "det stora äventyrets lockrop". Han hoppar på ett godståg norrut för att leta efter pappan.
Luffaren Paradis-Oskar Sam fattar motvilligt tycke för den naive pojken, och lär Freddie det hårda luffarlivets spelregler och hur man klarar svälten, mänskliga rovdjur och järnvägens brutala väktare.
För några år sen läste jag en recension av boken Vredens Druvor på en hemsida åt det kommunistiska hållet, där recensenten betonade att Steinbeck knappast var en av "de rättrogna", men att romanen för all del kunde läsas som omväxling till marxist-leninistisk facklitteratur. Jag får en känsla av att Drömmare och Kungar hade varit mer i recensenten smak. Inte för att det saknas nyanser och att serieromanen knappast är renodlad propaganda, men bakom de sympatiska dragen finns en tydlig politisk agenda.
Som när luggslitna och tårögda arbetare hand i hand går kravallpoliser till mötes sjungande internationalen. Eller när Freddie tillsammans med sin kompis Sam och den legendariske tågrånaren Jesse James(!) hamnar mitt i en kommunistisk terrorcell - alternativt ett tungt beväpnat vänsterkollektiv, där visslande män i kepsar och leende kvinnor i snickarbyxor gemensamt spikar plank och bygger bevattningsrännor.
På senare tid har jag läst om Dropsie Avenue samt The Redneck Manifesto liksom sett Winters Bone igen. Med andra ord skildringar av amerikansk underklass och fattigdom, fulla av såväl vrede som sorg och humor. Kanske hjälper det till att avfärda Drömmare och Kungar som en seg berättelse med inslag av rödtonad teaterperuk.
