Förensligandet
Någon spelade på gravkapellets orgel, jag tyckte mig se mardrömsgestalter utföra mörkergärningar inne i den av hycklare helgade byggnaden, anleten jag inte vill minnas pressades mot dödstemplets fönster. Det var mig de var efter.
Jag kastade mig upp på cykeln och satte iväg. Allén mellan de stora kala björkarna i riktning mot kyrkan föreföll oändligt lång, hur jag än kämpade kom jag inte närmare. Runt omkring mig viskade hot, vrål av smärta, vanvettsskratt. En tromb av ren ångest, hemsökelsens mörker, fasor bortom varje beskrivning.
När jag kom till mina sinnen låg jag till sängs och söp. Vid min sida låg ett bylte. Jag sprättade upp det, och ut vällde en försvarlig bunt illa medfarna tapetremsor, späckade med ett barns yvigt ofullgångna skrivtecken.
Knappt hade jag lämnat tillbaka Nikanor Teratologens debutbok genom biblioteketsinkastet förrän det var dags att lösa ut den nådiga luntan, det vill säga samlingsutgåvan med såväl Äldreomsorgen i Övre Kågedalen som uppföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten. Men om det är någon bok jag känt en instinktiv lust att äga så är det den här.
Under läsningen kändes det snudd på högtidligt, med läsband och vackert mossgrönt linneband. Andreas Kalliaridis illustrationer därtill, liksom efterord av bland annat Stig Sæeterbakken, får min slumrande samlarsjäl att slå en yrvaken saltomortal. Vertigo har andra ord fått till en utsida och en formgivning som matchar innehållet. I Förensligandet i det egentliga Västerbotten möter vi åter Morfar och Pyret, plus många andra gamla bekanta från trakterna kring Kågedalen.
-Ja ha forma omgivningen efter mina innersta böjelser, brumma Ernst, landskapet i Skråmträsk ä ett utflöde av min ruttnande såpbubblesjäl. Förr va här så fittaktikt idylliskt, Båverman å andra tap odla jordgubbar å träna travhästar å medelklassfnasken avla utan att redovisa stamtavlerna fram masser av välnärda kryp.
Men nu ha allt blive annorlunda. Min thanatosofi, den absurdistiska annihilismen, ha fått allt i min närhet, å miltals från mitt hemman, att urarta å förfalla. Ja ha me tankens kraft skapa en sfär bortom mänskli fattningsförmåga å fördrive allt som int hör hemma här.
De babblas mycke på krogar å redaktioner om gränserfarenheter å överskridanden av tabun, de flörtas kokett me döden å tomheten. Men här hos mej ä allt sånt ohygglit alldagli verklihet, drivet till sin spets, övertrumfat. Här ä förströelsen, förnekelsen, förnedringen å förbannelsen fullkomlijord.
I ett av efterorden berättar Edenborg på Vertigo hur han övertalade Teratologen att stryka ”det första femtiotalet sidor”. Kanske bidrog det till att Förensligandet i det egentliga Västerbotten var oerhört svår att komma in i. Eller kanske det underlättar något.
I korthet drivs Förensligandet i det egentliga Västerbotten av monologer, filosofiska tankegångar och perversioner. När jag väl passerade första tröskeln, när det maniska citerandet minskades (eller om jag bara vande mig) så läste jag till småtimmarna, vid varje tillfälle som gavs, febrilt bläddrande till ”Ordförklaringar och Kommentarer”. Denna gång inte i första hand för att tyda dialekt och byamål, utan för att få ett hum om den ändlösa räckan personer som citeras, liksom vilka nedslag i historia kultur och religion texten kan tänkas hänvisar till.
Om Äldreomsorgen var en välbestänkt och surrealistisk bygdeskröna är Förensligandet ett Theralensluddrande ågrensmummel under bakisveckorna efter. Fast det är såklart en dålig och alldeles för tillrättalagt snärtig beskrivning.
Det är stor litteratur helt enkelt, på så många olika plan. Språkbehandlingen är nästan omänskligt exakt, många meningar känns kusligt fulländade i sin form. Det är ursprungligt, uråldrigt, och samtidigt så nydanade sätt att använda svenskan på, och samtidigt lyckas Teratologen än en gång revoltera mot det ramverk den traditionella romanen utgör.
De hade vare en mulet kylslagen svartasemptemberda, å desperationen rev ini mä nästan som förr i världen. Gud va slutgiltit tillintetgjord å förlöjligad, å själen ett svart hål fyllt av kulturhistoriens sykopatologiska ekon.
Vi visste att vi int va människer, å våra utdömda kroppar svällde av flytande syre å oupplöslit fett. De va en da som lämpa sä väl för en omläsning av Schopenhauers ”Världen som illvilja å förställning”, men vi hade ett annat budskap att hörsamma. Mättade av mörk kyla ströva vi vidare, ner mot byn, bullret, pratet, slöddret…
För mer än en skulle de här visa sä vara förfallodagen, när räkningarna en gång för alla ska göras upp. Himlen va blek å vinden svag, den sargade vitskuggemånen gav ifrån sä lika mycke ljus som den döende tjufemwattssolen. Slutna å sörjande, stod gammelgranarna å begrunda de som människobestar aldri dröjt vid, sånt som ingen begärsbunden kan förstå. Dom va som tvångskommenderade begravningsgäster, bortglömda själsfränder, ihjälfrusna östfrontskämpar, eller kanske snarare som sjunkna drakskepps tångrusksnärjda högmaster.