MM6
I sjätte vändan faller reklamarna tillbaka i gamla och välbekanta mönster, relationer och vänskapsband krökas och knullas så sakteligen sönder mellan annonskampanjerna.
Min favorit Peggy Olson klättrar på karriärstegen, men lyckas desto sämre i kärlekslivet. Hennes sambo, den radikala journalisten Abe, övertalar henne att de ska bo i slummen. Det bjuder på en hel del komik, som när han efter att ha blivit rånmisshandlad är mest upprörd över att polisen kräver signalement på rånarna.
Det finns ändå något rörande i dåtidens anda, där Abes nutida efterföljare verkar på säkert avstånd i fashionabla kvarter, fanns det hos dessa medelklasspionjärer en äkta önskan om att skildra samhällsbottnen på faktisk plats.
Vad som inledningsvis känns som upprepningar, utvecklas till ännu en solid säsong. Det märks att Mad Men går mot sitt slut, på ett positivt vis. Om man tidigare har anat att tiden har gått karaktärerna förbi, blir det i säsong sex alltmer uppenbart att den redan passerat dem för gott. De är inte längre unga och oförstörbara och ingen ser dem längre som fenomenala framtidslöften, utan som raglande reliker från förrgår. Inte minst märks det på Don Draper, vars nycker och lynnighet inte längre ses som varken nydanande eller spännande av omgivningen, utan som obekväma belastningar.
Medan omvälvande händelser skakar omvärlden, försöker huvudpersonerna förgäves förstå sin samtid, anamma ungdomens idéer, och samtidigt fortsätta leva som om inget alls förändrats.
Medan omvälvande händelser skakar omvärlden, försöker huvudpersonerna förgäves förstå sin samtid, anamma ungdomens idéer, och samtidigt fortsätta leva som om inget alls förändrats.
