En amerikansk myt
En hårdkokt skildring av eran Kennedy signerad James Ellroy. Idel bekanta namn som Hoffa, Nixon och Hoover nämns flitigt, men det är egentligen inte i maktens korridorer eller bland maktens män själva historien utspelar sig. Istället följer vi deras underhuggare, deras fiender och lierade, utpressare och torpeder. Männen som utförde själva smutsgörat kring Grisbukten, som sålde heroinet för finansiering och med assistans av KKK drillade exilkubaner i kuppen mot Castro. Vad som sker i skuggan blir en del av större skeenden som på sikt förändrar historien. Överallt där det finns en hållhake, står någon redo att nyttja den för egen vinnings skull.
Jag är inte tillräckligt insatt i historien för att skilja rena konspirationsteorier från egentliga fakta, men vissa historielektioner får jag till godo. Som utdraget nedan, som handlar om den mytomspunne miljardären och entreprenören Howard Hughes. I filmen The Aviator av Martin Scorsese skildras Hughes som en udda, men sympatisk innovatör som med tiden blir en sorglig figur som på grund av bacillskräck isolerar sig från omvärlden.
Bilden som Ellroy frambringar visar sig vara mer sanningsenlig; storknarkaren Hughes största skräck var att smittas av cancer som han ansåg att vita fick av att umgås med svarta människor. För att undvika kontakt med svarta och judar omgav han sig därför bara med mormoner.
Det är en smutsig värld av köpta sympatier och korrupta handslag Ellroy visar upp. Är någon rättrådig och principfast är det garanterat bara en maskerad för massan. I ett nystan av mord, mutor och misshandel snärjs huvudpersonerna samman. Trots att man vet hur sagan Kennedy slutade, blir det aldrig tråkigt.
En amerikansk myt sträcklästes under en enveten förkylning och det var ett kärt återseende av gamle James, efter att inte läst honom på närmare femton år. Ellroy kan ses som både en efterföljare till den klassiska kriminallitteraturen, som en förädlare av densamma. Det har delvis att göra med hans typiska ”telegramprosa” med korta stackatoliknande meningar.
Det är också en påminnelse om att originalet oftast är bäst. Där hans efterapare ofta bara staplar komprimerade textremsor på varandra, är Ellroy speciell på sättet de korthuggna meningarna häktar i varandra, rytmiskt, som benhårda men bitterljuva bluesriff.
