stewe

 

Musikmagasinet Novell gjorde det aldrig riktigt lätt för sig, något de själva konstaterar i förordet. Inte heller med det mesta av de bästa reportagen i bokform gör de saker och ting helt enkelt för sig, med kolsvart omslag och en titel som först fick mig att tro att jag fått hem en antologi tonårsnoveller av misstag.
Men jag gillar verkligen Novell och deras sätt att göra berättelser av musikjournalistik, att det sedan inte fungerade ekonomiskt och att de stora pressdrakarna gjorde sitt bästa för att sno både upplägg och skribenter från den kämpande tidningen, är att beklaga.

 

Favoriterna i reportagesamlingen är många, trots att flertalet medverkande aldrig åstadkommit något som intresserat mig. Sättet det berättas på fängslar ändå. Ett sådant guldkorn är intervjun med Uje Brandelius och Martin Aagård från Doktor Kosmos, en grupp som enligt dem själva var det enda politiska bandet under 90-talet. ”Vi var jävligt ensamma”, konstateras det.
Trots sitt utanförskap lyckades bandet få en trogen lyssnarskara. Antagligen hade det att göra med att när Uje Brandelius, brorson till Harry Brandelius, och Aagård, med bakgrund som elitskole-pennialist, gjorde låtar som Borgarsvin och Det sociala arvet, så gav det texterna en äkthetskänsla; det här bandet vet vad de snackar om.  
Efter proggkarriären har de bägge lyckats hanka sig fram, Aagård som journalist/kolumnist och Uje genom kneg på SVT/SR samt som Vänsterpartiets pressekreterare.

Även om jag aldrig var särskilt imponerad av fotografierna i själva magasinet, och texterna klarar sig fint på egen hand, är det en trist att inte några av bilderna finns med i boken.
Finsk tango, en datorprogramsartist från japan, Roskildeolyckan – reportagen pendlar mellan stort och smått. Veronica Maggio, Ultima Thule, Bröderna Herreys, Rednex och Dogge Doggelito är både väntade och oväntade intervjuval – men porträtten kring artisterna är genomgående nyfikna, välskrivna och nyanserade. Något som inte bara är en bristvara inte bara i musikjournalistiken utan i journalistik överhuvudtaget.
Ett av greppen som fungerar bäst, är sättet Novell intervjuar makthavare på i slutet av boken. Såväl Juholt som Sahlin, Arkelsten och Linderborg får reflektera fritt kring engagemang och åsikter, det privata och det politiska, utifrån musik.