stewe

Succéförfattaren och ekonomen Thomas Pikettys bok är väl värd sin framgång. På ett både lättfattligt och fängslande vis analyserar Piketty den moderna kapitalismen så att även en jeppe med blygsamma kunskaper i ekonomi kan hänga med i resonemangen.
Det historiska perspektivet finns hela tiden närvarande, Piktetty beskriver till exempel hur vi lever i en värld som är snarlikt det sena artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet. Hur kapitalinnehav betyder alltmer och riktigt arbete allt mindre. Kort sagt lever vi i en galopperande ojämlikhet där ett hundratal människor äger omkring hälften av jordens tillgångar.
I Vredens Druvor, John Steinbecks klassiker från 1939, beskrivs en situation som går att jämföra med dagens. I boken lever en mängd jordbrukarfamiljer på att arrendera mark av storbönder. Depressionen slår till och familjerna, inte minst från Oklahoma, tvingas flytta omkring och finna sysselsättning med oskäliga löner som inte sällan slutar med att knegaren blir satt i skuld till arbetsgivaren istället för att få pröjs. Den sociala misären i de tillfälliga boläger som slås upp i närheten där det kan finnas arbete, växer lavinartat. Familjerna kallas nedlåtande för "oakies" och blir snabbt alltmer marginaliserade från majoritetssamhällena.
Samtidigt så var det ju den tekniska revolutionen som gjorde det småskaliga, statarliknande jordbrukssystemet i exempelvis Oklahoma blev överflödigt och ledde till att familjerna vräktes från sina arrenden i massor. På samma vis är företagsflykt till låglöneländer med ibland omänskliga villkor som följd, och enbart koncentrationen av kapital till en världsomspännande finanselit, inte hela svaret på hur dagens situation gått åt skogen. Även om globaliseringen gick i stå imorgon, och finanseliten pungslogs genom indrivning, är en stor del av de jobb som en gång byggde välstånd för arbetare borta för alltid, på grund av robotisering och IT-revolutionen. Något som skapar ett bekymmer för framtiden; för att ha en fördelning mellan arbete och kapital enligt socialistisk/socialliberal/marxistisk modell så krävs det att arbetena fortfarande finns. 

Många av Pikettys lösningar på globaliseringens baksida är i sig själva globalistiska. Att bekämpa en nationslös och gränslös rovkapitalism genom att införa en global skatt kan låta logisk, samtidigt som andra globalistiska projekt såsom klimatkonferenser och domstolar för mänskliga rättigheter mest har fungerat som ett spel för gallerierna. Det vill säga, få framsteg görs på dessa konferenser mer än underteckna fantasimål eller som i domstolarnas fall; åtala ledare för mindre skurkstater som är impopulära hos de större skurkstaterna.
Att sätta sin tro till att samma nationsledare som befriat finansmarknaden från regelverk och inhemska skattesystem, de som möjliggjort den globala finanselitens härjningståg och skott sig själva på kuppen, plötsligt ska enas i att göra tvärtom, är minst sagt utopiskt. Föreställningen om ett jordklot av världsmedborgare som kan genomdriva progressiva skattesatser på samma vis som en suverän nation på sin höjd kan, är att främja globaliseringstanken istället för ifrågasätta den. Inte minst i vår tid av folkvandringar, gränsmotsättningar och ständigt uppblossande krig.

Nu kanske de här fragmentariska funderingarna låter magsurt kritiska, men egentligen gillar jag Pikettys bok väldigt mycket och rekommenderar verkligen alla som är intresserade av sådana här frågor att lusläsa honom.