stewe

Fredagen den trettonde maj

Kategori: Bloggverk

 




Kaffe och korsord innan jag väcker barnen.
Ledighetskänslan är äntligen i antågande.
Strypkopplet släpper så sakteligen kring struphuvudet.
Jag och lillan äter kylskåpskall vattenmelon till frukost. Grabben vill bara ha fil med kanel.
På vägen till simskolan visar jag honom den olåsta dörren till högstadiets gympahall. De enorma spindelnäten i taket som vaktmästaren borde tagit bort för länge sen. De pulserande och blekgrå kokongerna där avkomman långsamt växer sig större.
På simskolan är det stojigt. Alla skriker och skvätter omkring sig. Utom just det där märkliga barnet som stannar i kanten av bassängen med bara ögonen, pannan och den fjälliga skalpen ovanför vattnet. Jag gör allt för att undvika hans tomma och stirrande blick.
När vi kommer tillbaka till dagis sitter lillan i gungorna och tittar efter oss. Vi hinner knappt in genom grinden innnan hon vill att jag ska bära henne medan hon trycker in huvudet mellan min haka och min bröstkorg. Jag får för mig att också hennes hår luktar klor och shampoo.




Det faller döda fåglar från himlen, dunsar som blöta tennisbollar mot taket. När vi går ut och tittar närmare är deras förvridna kroppar och sargade ögon mycket mindre än vi föreställde oss.
Pyttesmå fjädrar fångas av vinden och far iväg längs asfalten som de vore blomblad. Barnen springer efter dem utan att lyssna på mina varningar, ropar högt: "Pappa, man måste ju samla ihop alla!"




När kvällen kommer tar jag en öl på trappan.
Ryggen ömmar efter att jag stått böjd och rensat jorden från ogräs och skurit bort sjukdomshärjat sly och vissnade grenar. En halv tunna full. Men ändå, jag älskar upprepningarna i de monotona momenten. Det tankefrånkopplande och simpla.
Det blev till och med något skrivet för omväxlings skull. Kanske till och med något hyfsat vettigt. Laptopens motorfläktar hörs ända utomhus, likt väsande lungors läten.
Hammaren ligger kvar bredvid. Mellan de sönderslagna tangenterna syns det misshandlade köttet och de krossade tandraderna som gömts under plasthöljet. De elfenbensvita flisorna av emalj, flytandes till ytan med bubblor av blod för varje ansträngt andetag. Kanske var det inte mer än rätt, efter alla gånger dess svultna käftarna klippt efter mina händer och gjort illa mina fingrar.









Kommentarer

  • Sandra säger:

    Som alltid fantastiskt.

    2016-05-14 | 09:20:02
  • None None säger:

    💖

    2016-05-14 | 09:57:36
    Bloggadress: http://stewe.blogg.se/
  • Pernilla säger:

    Wow riktigt bra

    2016-05-16 | 01:42:59
  • Anonym säger:

    Gött att se dig produktiv igen! //Rippe

    Svar: Tack Rippe, ska försöka prångla ut mer under sommaren
    Jag

    2016-05-16 | 20:06:47

Kommentera inlägget här: