Peaceable Kingdom
En bok som hängt med i några månader nu. Över trettio noveller och fyrahundra sidor komprimerad pocket tar sin beskärda tid, även om jag gottat mig med några noveller i veckan, minst. Jag misstänkte redan i förväg att Jack Ketchums prosa skulle göra sig bra i det korta formatet och det stämde väldigt väl.
Att den naturliga jämförelsen skulle bli Raymond Carver var däremot inte riktigt lika självklart. Men liksom Carver har Ketchum en osviklig förmåga att fånga människorna bakom berättelserna på några få rader. Det är oftast imponerande korta noveller, som ändå hinner berätta en hel del. Det vilar ett vemod och en stor sorgsenhet över många av novellerna. Men också humor och en rejäl dos romantik.
Det är med andra ord inte en renodlad samling av skräck och thriller, men de flesta har det gemensamt att de oftast rör sig i någon nyans av mörker. Det är också den mest jämna novellsamling jag någonsin läst. Det finns inget riktigt bottennapp, även om vissa av berättelserna såklart tilltalar mig mer än andra.
Från den inledande hårdkokta The Rifle, via den högst olustiga skräcken i The Box, till den udda zombieberättelsen The Visitor, möter vi ett galleri av ofta kantstötta personligheter som är frustrerade över sin situation. Som ser en utväg, tar den, och hamnar i något de inte kunde ana från början. Ketchum använder sig regelbundet av mer eller mindre oväntade vändningar, något jag brukar vara skeptisk till, men som i Peaceable Kingdom fungerar ovanligt bra. Som van läsare kan man förutse flera, men långt ifrån alla. Samlingen är avslutningsvis en storartat stilistisk uppvisning i den minimalistiska skolan och rekommenderas helhjärtat.
