Storebröder
Ärligt talat kunde det lika gärna vara val i Ankeborg som i Amerika vad mig anbelangar; det är minst lika verklighetsfrämmande och det ständiga snattrandet är som bäst sövande. I och med en segdragen höstförkylning använde jag just senaste presidentkandidatsdebatten som ett sömnmedel. Spektaklet sändes ju gubevars på Youtube och jag låg ju ändå där snörvlande.
Debatten i sig var vad den var, men utspelade sig i skenet av den skandalösa smyginspelningen av kandidat Trump, något som däremot blir intressant i en bredare kontext av övervakning och självcensur.
I samma veva hade nämligen wikileaks släppt graverande uppgifter om kandidat Clinton och hennes nära kopplingar till Wall Street. Saken är den att Clintons band till affärsvärlden är en typisk politisk bomb av klassiskt snitt; journalistik via interna läckor i samma anda som ”Deep Throat” i Watergateaffären, medan Trumps sunkiga sexskrävlande snarare hör snaskande kändisskvaller till. Ändå hamnade det förra i skuggan av det senare.
Detta har ju givetvis med den här valkampanjens tendens till gyttjebrottning och skandaler där sakpolitiska spörsmål lyser med sin frånvaro. Liksom kändisfixering i stort.
I det mediala flödet dagen efter debatten fann jag knappast referat kring de båda kandidaternas olika ståndpunkter i sjukförsäkringssystemet; däremot spaltmeter om blickar, påhopp, attacker. De mest snärtiga citaten i skriven form.
Man kan med rätta beskylla Trump för att dra ner debatten på såpanivå, men samtidigt är uppenbart en symbios mellan grodorna Trump spottar ur sig och pressens fokus på just dessa. Är det då inte väsentligt att veta hur en kandidats kvinnosyn ser ut mellan skål och vägg? Självklart. Men ser man bortom Donaldfiguren, så sker det lite väl ofta liknande saker, dataintrång, integritetskränkande smyginspelningar och lösryckta citat i syfte att schavottera någons trovärdighet eller ge någon foten från sin arbetsplats. Det sker i viss utsträckning på alla nivåer. Såväl i maktens korridorer som hos den anonyma allmänheten.
Det är en utveckling som i exempelvis Sverige gått svindlande snabbt; från det ökända valstugereportaget, till att hacka flashbacks databas, till hämndporr, till den som spelar in utvecklingssamtalet med skolan och delar utvalda snuttar av det på sociala medier. Inte bara det demokratiska samtalet kommer på skam, hela samtalskulturen är stadd i hastig förändring. Främst bakom, men också framför skärmarna.
I Orwells 1984 bevakar Storebror sina medborgare. Det är en klassisk liknelse av den totalitära maktens åsiktsregistrering och förtryck; ett slags vertikal kontrollsystem från överheten och nedåt till de enskilda undersåtarna i en pyramidformad hierarki.
Verkligheten av idag är snarare ett horisontellt kontrollsystem där medborgarna ser över varandras axlar, smygfilmar, hänger ut varandra, skampålar chefer, arbetskamrater, ja även släkt som vänner om det kan anses befogat, eller åtminstone kan få spridning.
Ingen illasinnad diktator ligger bakom, men mekanismerna och den självpåtagna censur det hela resulterar i är densamma. Så raderas det där inlägget som kan feltolkas. Så hålls tand för tunga i möten med meningsmotståndare. Så blir allmängiltiga samtal inlindade för att inte framstå som alltför frispråkiga. Så sluts åsiktsskillnader, inte i korridorer, utan i kokonger.
Åtminstone till nästa gatlopp när någon gått över gränsen, allt i en olustigt fostrande och mästrande moralistisk anda. Som om inte de flestas garderober rasslar av ett benrangel eller två. Som om alla alltid uttrycker sig rätt och redigt, genomtänkt och klokt.
Riktigt olustigt kommer jag att må den dagen det står makthavare på scenen utan något kartlagt klavertramp i karriären. Utan minsta digitala slint med tungan. Dagen då vi alla soligt ler genom förskönande filter medan vi visar upp dagens excellenta måltid i våra skavankfria kök.
Då kommer vi alla att bära speciella namn, utöver de vi döptes till.
Namn som får plasmaskärmarna att genljuda.