Neonomicon
Neonomicon tar sin början med prologen The Courtyard som handlar om en federal agent under täckmantel som utreder en våg av Lovecraftianska lustmord med olika förövare men med exakt samma tillvägagångssätt. Detta startar en händelsekedja som sedan följs upp i Neonomicon, där två andra agenter tar över fallet och spanar vidare på langaren Johnny Carcosa, punksångerskan Randolph Carter, med flera.
Många är det som använt och använder sig av Lovecraft mytologi, liksom lånar från författarna som han influerade och de han själv influerades av. Just när man tror att kulten nått sin kulmen så dyker det upp något nytt, som True Detective till exempel.
Alan Moore lyckas, som många gånger förr, att göra något helt eget av det hela och resultatet är smått omistligt. Liksom Michel Houellebecq har Moore insett att under Lovecrafts skenbart rationella och stramt viktorianska yttre vilar djupgående tvångstankar kring ras och sexualitet.
Jag tror att ingen som slår upp den här berättelsens första sida fullt ut kan räkna ut var man kommer att hamna på sista sidan, bara det förhöjer läsningen. Inte så att det oförutsägbara har ett egenvärde, tvärtom kan den sökta twisten bli förutsägbar i sig självt, men Moore använder skickligt klichéerna för den här sortens skräck till att invagga läsaren i tron att allt är sig likt, tills det plötsligt blir sig väldigt olikt. Jacen Burrows bildkonst bidrar som synes till det kosmiska vansinnet.
Rekommenderas varmt för de som uppskattar degeneration och perversion, nördiga referenser, krypande obehag och krälande skräck.
