stewe

Island

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 

Rupert dejtar Connie, som inte verkar vara riktigt lika intresserad av honom som han är av henne. Oftast munhuggs de unga tu när de väl träffas. I förhoppningen att ta förhållandet till nästa nivå så följer Rupert med Connie och hennes familj på en karibisk kryssning. Under färden ror sällskapet iland på en obebodd paradisö, när kryssningsbåten plötsligt exploderar. Kvar ombord blev Wesley som är gift med Connies syster Thelma. Eller var han kvar ombord?
De överlevande försöker inledningsvis hålla modet uppe genom att göra läger och bygga vårdkasar att tända inför att nästa fartyg ska passera förbi. Farvattnet kring ön är ett populärt turiststråk, så det lär inte ta alltför lång tid innan de blir upplockade.
Men så börjar medlemmar i den lilla gruppen av skeppsbrutna att mördas, en efter en. Alla beväpnar sig och håller vakt, samtidigt som paranoian breder ut sig… är det någon i eller utanför gruppen som är mördaren?

 

Häromdagen plitade jag ner några rader om The woods are Dark, som ju skrevs 1981. Island är skriven av en fjorton år äldre Richard Laymon. Det märks i mognad trots att den oemotståndligt omogna humorn är sig lik. Båda böckerna har samma medryckande berättardriv men Island är mer välskriven och saknar de långsökta vändningarna i handlingen som präglade The Woods are Dark.
Island är skriven i form av kortare och längre dagboksanteckningar av Rupert, vilket ger berättelsen en inramning av typisk Crusoevariant, även om det snabbt blir mer likt en vuxenversion av Flugornas Herre.

 

 


Rupert själv är en väldigt underhållande berättarröst och lämpligt nog inte den mest givna huvudpersonen i en äventyrsroman med thrillernerv.
Inledningsvis är han den typiskt passive Betahannen som drar sig undan och sköter lägerelden medan sällskapets karlakarlar ordnar allt annat.  Men omständigheterna tvingar snart Rupert att axla en större del av ansvaret och ta egna initiativ, även om det är Connies storasyster Kimberly som blir de skeppsbrutnas självklara ledare.
Island är en ständigt omnämnd favorit bland Laymons mest inbitna fans. Själv föredrar jag dels renodlad skräcklitteratur och dels tycker jag att boken var för lång – närapå femhundra sidor är lite för väl tilltaget när det handlar om ett begränsat antal personer i en isolerad miljö.
Trots det så lyckas Island för det mesta vara både spännande och underhållande. Den är definitivt läsvärd och passar perfekt på t.ex. en solig semester med långa latdagar vid vattnet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: