stewe

 

 

Tobe Hooper, mannen bakom skräckklassikern Motorsågsmassakern, är död. Hans livsverk lever dock vidare. Lever och frodas gör också den moralism som mötte bl.a. Motorsågsmassakern, även om det är en moralism som har muterat till nya avarter.
Ja, Motorsågsmassakern, filmen som mer än något annat kommit att bli en symbol för svenska statens filmcensur. En myndighet som fick rejäl fart i förbudssaxarna efter ett tendensiöst inslag om såkallat Videovåld i teveprogrammet Studio S.
Om genomslaget för ett enda teveinslag låter märkligt för en yngre läsare, så kan det vara värt att påminna om att det vid den tiden endast fanns två statliga tevekanaler som svenska folket tilläts titta på. Även riktigt usla program drog rent skyhöga tittarsiffror just därför att ingen konkurrens fanns. När okontrollerade Videoapparater plötsligt släpptes lösa bland befolkningen uppfattades det som ett reellt hot av makthavarna. Nästan lika farligt som att vem som helst kan använda internet idag. Oron för videoapparaterna förmedlades givetvis ensidigt av statstelevisionen, som sig bör.
Under min uppväxt kom exemplen på Moralpanik och kraven på förbud att flyta samman till en enda smet av dunkla översittare som verkligen inte gillade sånt där som jag själv gillade. För mig var det i storts sett samma personer som ville bannlysa Alice Cooper, som åtalade och sedermera bojkottade Horst Schröders serieutgivning, som slaktade min VHS med Sudden Impact på mer än en kvarts filmmaterial. Toplesscener såväl som skottlossning klipptes väck, medan långt grövre scener i andra filmer passerade oklippta – helt beroende på om personerna bakom filmerna ansågs vara finkulturella eller inte. Konstnärligt våld och sex var ju något helt annat än okonstnärligt dito och vem kan inte bäst skilja agnarna från vetet om inte en statligt avlönad byråkrat?  

 

Trots att mycket av moralpaniken redan då kom från ett vänster och liberalt håll så tror jag att vi ändå är många som uppfattat det som att de värsta censur- och förbudsivrarna kom från konservativt och kristet håll. Detta har antagligen att göra med hur formade vår omvärldsbild är av ett amerikanskt narrativ, vare sig vi är medvetna om det eller inte. ”Parental Advisory” på våra album. Skenheliga fåntrattar med skyltar om evig undergång utanför rockkonserter. Al Gore och hans fru Tipper som höll senatsförhör med bland annat Twisted Sisters… och redan där naggas visst efterhandskonstruktionen i kanten. Gore är ju för bövelen en god Demokrat. En progressiv hjälte! En lönnfet miljöjesus som tar det egna jetplanet världen runt för att förkunna klimatets evangelium.
För när man verkligen börjar söka sig tillbaka till exemplen på moralpanik så var det inte direkt Livets Ord, Pingströrelsen eller ens Svenska Kyrkan som gick i bräschen som censurens kreatur(men de beklagade knappast det hela heller!).
Även om Siewert Öholm gnällde på Hårdrock och frikyrkliga förbund varnade för farliga Rollspel, så ledde det till få reella bojkotter eller förbud. En stoppad Black Sabbath-konsert i folkets park, typ.
Det var istället vanliga svenssons i föreningen Hem och Skola som gick i främsta ledet för att förbjuda det mesta. Det var vanliga rektorer som förbjöd vita skosnören på skolorna under skinnskallevågen. Det var Sossar och Liberaler som rasade mot Videovåldet i Studio S. Det var Folkaktionen mot Pornografi, bildat ur socialistiska Kvinnofronten, som åtalade Horst Schröders serietidning Pox för olaga våldsskildring. När Horst och hans Epix Förlag friades, så pressade Folkaktionen mot Pornografi istället Kooperativa Förbundet och Presam till att sluta distribuera tidningar från Epix, tills förlaget helt sonika gick bankrutt. Få utanför seriepubliken brydde sig. Att vara moralist i Sverige är att vara mainstream.
Undantag finns och har funnits hos både hos Liberalismen och den Marxistiska vänstern. Hos den förstnämnda utifrån principer och hos den sistnämnda utifrån eget syfte, även om det ibland varit vice versa.
Det går t.ex. att dra en tydlig skiljelinje mellan klassiska marxister och de samtida kulturmarxisterna. Som när gammelkommunisten Åsa Linderborg försvarade utgivningen av Markis de Sade medan ung(nåja yngre iaf)kommunisten Kajsa Ekis Ekman rasade över att 1700-talsförfattaren gavs ut i 2000-talets Sverige. Det är något som kännetecknat marxister även historiskt, där de gärna spridit allsköns verk som kan sägas vara subversivt och samhällsomstörtande, medan samma verk under marxistiska regimer kommit att kallas kontrarevolutionära och inte alls ansetts vara uppbyggliga nog för den nya socialistiska människan. På samma vis har marxisterna historiskt förespråkat yttrandefrihet när de befunnit sig i opposition, men strypt(inte sällan bokstavligt) yttrandefriheten när de själva tagit makten.
Det som väl är typiskt för vår tid, är att i exemplet ovan så förlorade pimpinätta Ekman inget i anseende hos sina åsiktsfränder genom att attackera Markisens skamlösa snuskigheter, medan Linderborg spädde på sitt dåliga rykte som en alltför liberal förbudsmotståndare hos den rödrosa s.k. intelligentian. Ekman hamnade senare i blåsväder för att inte vara tillräckligt politiskt korrekt i transfrågan, vilket också påvisar att det är bekvämare att moralisera över riktigt gamla böcker än att använda fel ord i det minerade och triggersäkrade åsiktslandskapet av idag.  

 

När Chuck Berry stod på scen i början av sin karriär så separerades den svarta och vita publiken av ett staket. Det var inte i första hand utifrån ett glödande rashat, anledningen var moralistisk motiverad; att skydda den vita ungdomen från förfallet som skulle följa om de dansade och umgicks med de promiskuösa svarta. På samma vis är dagens kritik mot en kulturarbetare utifrån hans kön, hans sexualitet, eller hans vita hy, också det en sorts moralistisk kritik. Ty enligt intersektionell forskning är ju som bekant Vitmannen den demoniska avkomman till ondskans härskare Struktur.
På så vis kan man säga att moralismen från min uppväxt var mer balanserad, hur märkligt det än låter. Siewert Öholm påstod inte att WASP:s själva närvaro eller bandmedlemmarnas blotta existens höjde omoralen i landet, utan ansåg att texterna och scenshowen var det som hotade ungdomens etik och moral. Tobe Hoopers Motorsågsmassakern var inte kontroversiell på grund av att Leatherface borde spelats av en lesbisk eskimå, utan för det meningslösa(till skillnad från meningsfulla) filmvåldet ansågs vara förråande och osmakligt. Det kan jämföras med de moralistiska invändningarna mot att Bob Dylan fick Nobelpriset i Litteratur häromåret: Han är Vit. Han är Hetero. Han är Man. Gammal är han också. Män gillar honom mest. Män som gillar honom är ofta gamla. Etc.
Som alla moralistiska rörelser så präglas den identitetspolitiska och feministiska nymoralismen av fördömanden, skambeläggande och utfrysningar. Det spelar mindre roll om du heter just Bob Dylan, Petra Östergren eller ens Malcom Kyeyune.
Alltfler har svårt att skilja verkligheten från hur de själva önskar att verkligheten såg ut. De blir därför både arga och lessna om någon plötsligt beskriver verkligheten som den egentligen är. Stötande böcker bör skrivas om, lättklädda statyer ska täckas av skylande tyg i sann viktoriansk anda, och att önska en mångfald av åsikter kan mycket väl vara början till en ny förintelse.

Det ligger ingen storslagen plan bakom, ingen grandios konspiration, bara en mix av modefluga och kvasireligiös trosövertygelse. Man kan som bekant inte skriva ” intersektionalitet” utan ”sekt” och liksom allsköns fanatiker, slutna subkulturer och knarkare har sina egna kodord och särpräglade uttryck så har intersektionalitetens nymoralister ett eget fraggelspråk där olika ord ges olika värde – eller brist på värde – på ett sätt som utomstående inte alltid förstår. Till exempel: för de allra flesta betyder meningen ”En vit man” varken något speciellt dåligt eller något speciellt bra, medan samma mening i intersektionella kretsar har en mytisk innebörd som något omoraliskt eller rentav diaboliskt förtryckande.
Man tänker sig kunna förändra världen, inte genom handlingar och absolut aldrig genom att börja med att förändra sig själv. Istället ska den frälsande förändringen ske genom ordmagi och postmodernistiska besvärjelseramsor. Genom hierarkiska system av pyramidformade förtrycksrankningar och eftersträvansvärd offerstatus. Till skillnad från scientologi, Kreatonism och Intelligent Design är Genus, Intersektionalitet och närliggande sk Kritiska Studier något som omfamnas av makthavarna och stora delar av det svenska etablissemanget.
I forna dagars exempel på moralpanik var egentligen inte problemet den enskilde kristne teveprogramledaren, sossepolitikern eller ens Kvinnofrontens aktioner mot snuskserier. Det var bara åsikter. Det var när moraliserandet fick fäste hos den breda massan som censuren och bojkotterna möjliggjordes.
Idag är problemet varken ytterkantens käbblande kulturmarxister och feminister eller ens identitetspolitiken i sig. Det är också bara åsikter. Problemet är när dessa åsikter, med marginell förankring hos allmänheten, implementeras genom lobbyverksamhet och politisk kompisrekrytering. Trots att ingen har efterfrågat det så blir det mer genus i etern, det intersektionella fraggelspråket blir maktens språk och kulturen en plats där man på sin höjd vantrivs. Svensk Film är ett utmärkt exempel på där identitetspolitiken tagit över och en förr hyfsat framgångsrik verksamhet blivit en skyddad verkstad för lallare, medan äkta talanger tar genvägen via youtube till Hollywood istället. Eller vanligare; mals ner i krimträskets dussinproduktioner.
Serier är en annan uttrycksform som exploderat av talang alltsedan det – i regel statligt finansierade - konstnärskapet blivit synonymt med ointressanta tavlor och sketfula skulpturer, liksom tvärtom. De som på riktigt kan skapa skön bildkonst finner sin kreativa ventil i serierutorna, inte gallerierna.
Samtidigt höjs tonläget hos de som äger företräde i debatten. Alltfler vill att internet i större utsträckning ska övervakas, kontrolleras och begränsas. Allt annat är ju omoraliskt och leder säkert som amen till mer hat och mindre kärlek.

Problemet med det, inte minst för deras egen del, är att där de gamla moralisterna fick en betydande del av den breda massan med sig(eller åtminstone inte öppet emot sig) på sina censur- och bojkottningskampanjer, så verkar en allt större del av massan nuförtiden istället sätta sig rejält på tvären, ner till införandet av minsta könlösa pronomen. Åtminstone så länge det kommer som ett påtvingat påbud ovanifrån.
Traditionell media går på knäna, medan antalet svenska nyhetssidor/bloggar/poddar/etc, som andas någon form av missnöje, är rekordartat fler än i andra jämförbara länder. Man kan numera göra sig en karriär på att vara anti-etablissemanget utan att ens behöva vara rebellisk rockstjärna eller egensinnig excentriker.
Det sägs att den rumänske diktatorn Nicolae Ceausescu under en ovanligt svår vinter, då folk mer eller mindre höll på att frysa ihjäl på grund av vedransoneringarna, bestämde sig för att termometrarna visade fel. Det var inte alls tjugo grader minus, det var egentligen bara två grader minus och därför fanns det ingen mening med att avbryta vedransoneringen.
Fast folk frös såklart ihjäl ändå.
Nicolae och hans hustru Elena dömdes efter kommunismens fall för korruption och folkmord och avrättades genom arkebusering. Det kan vara en viktig påminnelse för samhällets makthavare och deras ideologiska charlataner även idag, att det inte alltid är bra för hälsan att förväxla sin beskrivning av verkligheten med själva verkligheten.

 

På hela taget leder dessa nymoralistiska strömningar till ett ofritt åsikts- och samtalsklimat. Exempelvis… en person skriver en blänkare om hedersvåld och bemöts sedan i debatt med: Hedersvåld är en myt. Men vad räknas egentligen som Hedersvåld. Faktiskt är Hedersvåld typiskt svenskt. Samt: Du har inte rätt [religion –etnicitet –kön- kropp - läggning – ålder- inkomst - adress] för att uttala dig i frågan överhuvudtaget. Att kritisera islamism leder till nästa Breivik. Att skämta grovt skapar våldtäktsvågor. Att kliva på en A-brunn leder till akne, arbetslöshet och analsex. Osv.
Få personer av idag försvarar väl öppet ett förbud mot Rollspel, Tevespel eller förespråkar serietidningsbojkott. Eller jo förresten, men idag är det ju på grund av all rasism… och alla stereotypa könsroller… och all galopperande speciesism… 
Ingen påstår att man ska stoppa Breaking Bad för att den kan inspirera folk att börja koka meth i tvättstugan. Men samtidigt delas det nyheter om skolpojkar som påverkats så gravt av Donald Trumps Pussygrabbing-citat att det blivit en veritabel epidemi av fall där pojkarna dragit ner flickornas byxor och kjolar i Amerikas skolor.
Det matas på fullt allvar fram påståenden om att en ledarkrönika om migration, delad ett par hundra gånger max, är orsaken till att asylboenden sätts i brand innan de hunnits ta i bruk.
Så medan det är otänkbart att flera dygn framför GTA kan göra en yngling våldsam – pfft! det osar ju för fasiken åttiotalets moralpanik – så är det högst troligt att trumpcitat och tidningskrönikor leder till såväl sexövergrepp som brandattentat. Detta i en tid när allt färre människor följer med i nyhetsrapporteringen och ännu färre ser upp till politiker. I synnerhet yngre människor har vänt sig från gammelmedia och de traditionella partierna.
Den enda slutsats man rimligtvis skulle kunna dra, är att om nu befolkningen, i synnerhet den lågutbildade och ekonomiskt eftersatta delen av befolkningen, verkligen påverkas så in i helvete av att läsa en tidningskrönikör eller höra en bandinspelning av en allmänt illa omtyckt president, så ger man ju alla tiders moralpaniska hysteriker rätt.
Om en skakig mobilfilm av journalisten Lamotte (mannen som bokstavligt talat gav den halvöppna munnen och den tomma blicken ett ansikte) där han sitter och hojtar i sin bil är fruktansvärt farlig, så varför skulle man inte förbjuda hårdrock, Markis de Sade, gangstarap, skräckfilm, ja hela konkarongen av fin - och fulkultur. För det mesta som produceras gör ju (tro det eller ej) större intryck på individer än Lamotten ifråga och har därmed ännu större möjlighet att förleda massorna in på något oönskat och för stunden livsfarligt spår. Våra moderna moralkärringar av bägge kön står svaret skyldig varför någon twittergöks fula ord är en samhällsfara medan en ultravåldsam HBO-show med miljontals tittare inte utgör den minsta fara för någon alls. Det gigantiska populärkulturella komplexet borde ha någon slags inverkan på medborgarnas känsliga sinnen, om det nu stämmer att enskilda mediala och politiska figurers sätt att uttrycka sig leder till våld, blod och död!
I den kontexten och enligt den logiken var det självklart rätt och riktigt att totalförbjuda Motorsågsmassakern. Den var bevisligen farlig för allmänheten, det visste ju alla som visste bäst redan då. Allt annat är faktiskt bara faktaresistens.   




  

 

Relaterat:
"Ingen blir mätt av Moralkakor"