stewe

Kamplystnad i Kyskhetsbälte

Kategori: Allmänt

 
 

Lysistrate skrevs år 411f.kr. av den grekiske författaren Aristofanes.
I denna klassiska komedi övertalas kvinnorna i Aten och Sparta att sexstrejka för att få en ände på det segdragna peloponnesiska kriget.
Komedin skulle absolut klassas som en potentiellt stötande satir idag. Utöver att driva gäck med några av antikens upphöjda personligheter, framställer Aristofanes kvinnorna som irrationella varelser som behöver skyddas både från sig själva och från andra. Komedin har spelats upp ett otal gånger, även i Sverige, bland annat i en filmatiserad uppsättning 1982 där det kanske inte helt självklara valet Inga-Gill är en av de drivande sexstrejkarna. På senare år har Lysistrate antingen omarbetats kraftigt eller undvikits helt, då den förkristne Aristofanes originalmanus anses stå för en förlegad kvinnosyn. Men tvärtemot vad man kan tro har idéerna från Lysistate på senare år återaktualiserats, denna gång med kvällstidningar som arena.  

 

 


Expressen var först ute 2011, som i ett samarbete med stiftelsen Expo lanserade informationssatsningen Dilemmat: Rasism där olika stillbilder med pratbubblor lär läsarkretsen att bemöta den galopperande rasismen.
Vi får följa Elin som ansätts hårt av både sin partner Simon och sin pappa för att hon umgås med väninnan Mira som är muslim. I första bilden ovan ses hur Elin låser in sig på toaletten när Simon ifrågasätter hennes umgänge med Mira. Daniel Poohl från Expo kommenterar: Elin gör rätt som markerar att Simons åsikt inte är okej och tar diskussionen med honom.
I en senare del i informationskampanjen berättar Elin för Mira att hon fått Simon spak genom en sexstrejk i Lysistrates anda.
Det finns smärre kritik att framföra mot Expressens högst informativa instruktionsartiklar, som i övrigt gör ett utmärkt jobb att tackla det växande problemet med att fäder och sambos/äkta män försöker begränsa kvinnors umgänge.
Vissa skulle kunna hävda att bilden av Elin är stereotyp, tex där Elin låser in sig på toa istället för att argumentera vidare med Simon. Andra skulle kunna hävda att synen på kvinnlig sexualitet är stereotyp på ett sätt som känns igen från en viss grekisk komedi från 411 f.kr; att kvinnor utan problem kan villkora sin lust. Att Elin får sin vilja igenom väger tyngre än den sexuella partnerns attraktionskraft, medan Simon direkt krackelerar under själva hotet att inte få komma till. Sex som en bytesvara. En ursäkt under knullhot och i gengäld en herdestund i halmen.

 


Häromveckan dök liknande tema upp på aftonbladets ledarsida som enligt sin presentation: driver opinion för jämlikhet, rättvisa, feminism och allas lika värde.
Under rubriken Inget mer sex för Jimmie Åkesson skriver krönikören Eva Franchell:
”Jag kan lova både honom,(Trump) Putin och minimonstret Åkesson att sex är det sista de kommer att få när deras politik sprider sig över världen. Det går fort, men snart släpper den kvinnliga paralysen. Då kommer motreaktionen och den kan bli kraftig.”
Krönikan kan kritiseras på samma grunder som de mot radarparet Expressen/Expo i raderna ovan, med tillägget att manliga politikers främsta drivkraft kanske inte helt självklart är att maximera sitt könsumgänge, men det är å andra sidan en ren spekulation från min sida.
Franchell har också lyckats med konststycket att knega i x antal år i kvällstidningsbranschen och samtidigt missat de bildtäta bilagorna där maktens män liksom populärkulturella stjärnor inte sällan omges av kvinnor som på ett normativt vis anses vackra. Hon har därtill missat alla år av snaskiga utsagor om mängden kärleksbrev till massmördare och tydligen gått genom livet, innanför och utanför media, utan att reflektera över företeelser som Bad Boys  och The Game. Begrepp som visar att det inte alltid är så dumt att vara stygg, utan att det händer alltsom oftast att vanliga knölar liksom kontroversiella kändisar fungerar högst magnetiskt på motsatta könet.
Istället för att se hur individuella preferenser kontrasterar mot genetisk programmering hos båda könen, tänker sig Franchell ett kollektivt kyskhetsbälte mot demoniska demagoger. En annalkande tsunami av lårknipande kvinnor, förenade i kamp.

 

Kanske är det så, krönikan trycks ju gubevars i etablerad media och ingen knaskonspiratorisk skumraskblogg. Men samtidigt finns exempel på de som inte helt anammar Franchells teori. Till exempel den unga feministikonen och popstjärnan Zara Larsson, som inte sällan dyker upp på just kvällstidningssidor, och har följande att säga om valet av sexuella partners:
Är det någon som inte riktigt hör av sig och är lite "whatever" alltså jag blir besatt. Jag blir besatt på ett ohälsosamt sätt. Jag kollar Instagram, Twitter – allt. Jag har även varit med personer varpå sexet suger, men jag har ändå velat göra det igen för att personen är en douche, jag har ingen aning om varför det är så. Om någon ligger med mig och varken smsar eller hör av sig dagen efter, då går jag sönder. Det är den här douchegrejen. Jag tror aggressivitet och sexualitet ligger väldigt nära varandra. Är det någon som är för snäll "puttinuttig" blir det för tråkigt.
Längre ut på på den feministiska marxistkanten konstaterar debattören Kajsa Ekis Ekman:
Jag kan å andra sidan inte heller tänka mig vänsterkillar kasta sig över en. Det är för mycket hjärna. De tänker och pratar för mycket. Jag är en sucker i relationer. Mannen jag är ihop med nu tycker det är ok med paljetter, men inte skidkläder, päls, slampiga kläder eller haremsbyxor.
Nära Kajsa Ekis ideologiskt, hittas skådespelerskan Lo Kauppi, som unikt nog i sammanhanget har en äkta arbetarklassbakgrund. I en dokumentär om uppsättningen av SCUM- manifestestet av Valerie Solanas berättar Kauppi att efter en av föreställningarna så uppstod en mer eller mindre spontan diskussion bland en grupp män i publiken. De satt i en cirkel, grät och pratade om sina känslor och farliga mansroller. När Kauppi med kollegerna befann sig utom hörhåll i sin loge, kommenterade Kauppi högt det hela:
Herregud, de där killarna därute, de skulle man aldrig ligga med!
Alla i ensemblen höll med, men fick snart gemensamt dåligt samvete och problematiserade sin egen ryggradsinstinkt. Ändå misstänker jag att kvällen inte slutade i en ohämmad ormgropsorgie med manscirkeln, men det förtäljde å andra sidan inte anekdoten någonting om.
Det hela får en att fnula på om inte det finns korn av sanning hos Aristofanes, Poohl och Franchell. Måhända finns det ett slags reglerbart och kollektivt kvinnligt kyskhetsbälte ändå. Fast inte mot krigshets och för kvinnokamp, utan istället en Darwinistiskt utformad låsmekanism där koden ytterst sällan stavas B-E-T-A, men desto oftare stavas A-L-F-A.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: