NVSQVAM
“Oh, god, listen to me. I’m the father from hell. I’ve turned into an even worse version of my father. OK, so I don’t beat the kid, or yell at him, but I think at least my father loved me. I try to love the kid, but all I can come up with is duty with affection forced into it. I feel like I have to fill a giant pastry shell of duty with the soft whipped cream of affection, but the plunger is stuck. AHHH! Did I just imply that I’m impotent? I’m definitely not impotent. Although once in a while I wish I’d been. AHHHHH! I need a drink. Are there any antidepressants that won’t kill my sex drive?”
Lester Reichartsen är en alkoholiserad före detta punksångare som anser sig sitta fast i sin undermåliga lägenhet, i sitt kärlekslösa äktenskap och påtvingade fadersroll. Enligt honom själv är dessa tre saker förenade skitfaktorer som gör hans liv smått outhärdligt.
Deras historia målas upp ett flertal gånger; unge Lester möter Evelyn och Evelyn blir gravid. Lester vill att Evelyn aborterar barnet men det vill inte hon. Lester sparkas ur sitt band men eftersom ungen kostar pengar anses han sig tvungen att lägga musiken på hyllan och flytta till ny ort för att studera på högre nivå i syfte att få en tryggad akademisk tjänst i framtiden. Lester tycker att sonen Martin, som är ett litet geni, inte bara får Lester att känna sig korkad utan också stjäl all Evelyns kärlek och omtanke från Lester själv. Evelyn har gått från vild punktjej till någon som både intresserar sig för nya maträtter och skaffar körkort. Evelyn har därtill redan klarat sin tentamen och undervisar, medan Lester fortfarande kämpar för att komma till ett avslut. Han skyller därför både Evelyn och Martin för såväl deras låginkomstliv som sina sabbade möjligheter inom punkrockscenen. En påträngande katt som husdjur gör inte existensen enklare.
“When forced to walk the 100-yard length of the student center, they consoled themselves by talking on their portable phones; their transit time was tripled, since every five steps or so they would bump into each other and wander off the track. It was like a prison for senile cats.”
Figuren Lester för en inre dialog med sig själv som för tankarna till älskansvärda antihjältar från bl.a. John Fantes Ristat i Damm eller Knut Hansums Svält, om man bortser från att det är jävligt svårt att finna Lester det minsta älskansvärd. Ann Sterzinger skriver själv att i efterordet att inom varje människa finns en Lester. Tveklöst är det så, bra litteratur fångar alltid det allmänmänskliga även bland de värsta avskummen. Frågan är snarare till vilken grad en läsare pallar med att spegla sig i en sådan fullkomligt narcissistisk nolla som Lester. Där de kvasi-nihilistiska misantroperna i Houellebecqs och Célines författarskap är underhållande svartsynta, är Lester mest en enormt enerverande gnällröv. Ända från första sidan föreställer jag mig att Lester ser ut som den idag bortglömda nittiotalsparentesen Tom Green, kanske en association från omslaget? När en person senare i boken kallar honom Rat-Boy låter det självklart, för Lester är en väldigt råttaktig huvudperson.
Sterzinger skriver roligt på ett av de mest deprimerande vis jag har läst. Att hon i skrivande stund jobbar på en Scifi-roman låter hur intressant som helst. Ett författarskap att hålla ögonen på framöver.