Sett 2016
Liksom med musiken har det inte blivit så mycket nytt under året som gick, utan mer av samma gamla. Exempelvis köpte jag min första Blueray-spelare och Härskarringen i storbox(extended versions). Med tanke på att jag köpte min första DVD-spelare just för att införskaffa Sagan om Ringen på Dvd tidigt tvåtusental så kan man väl säga att cirkeln på så vis är sluten.
Jag har aldrig sett så lite på ny film och gammelteve som under fjolåret, men 2016 var också året då jag mer eller mindre slutade följa alla teveserier jag hittills följt. Dels har det att göra med att alltför många intriger flöt samman, men också att jag blev less på att vänta på fortsättningen efter att ha säsongfrossat skiten ur en teveserie. Dels så känner jag att den våg av teveserier som började någonstans med Sopranos börjar kännas slentrian. Det mesta som finns inom de olika streamingtjänsterna är amerikanska teveserier, amerikanska Hollywoodfilmer, allt enligt beprövat och kundvänligt koncept. Vilket ger likriktning, även om hantverket ofta är bra och persongalleriet underhållande.
Jag växte upp med knappa tillgångar, vilket innebar att de serieblaskor som köptes in lästes tills de föll i bitar. Att jag har pocketböcker i mina hyllor som är lästa ett tiotal gånger minst. Att de första åren av musikintresse präglades av vad som kunde rotas fram i morsans skivsamling, plus att banda från radio.
Detsamma gällde filmer, man såg den handfull man hade om och om igen. Man cyklade som en tokjävel hem för att inte missa Twin Peaks, på tal om teveserier. Jag har ibland funderat på om att det kanske gör att jag ofta känner en sådan mättnad när jag väl får tillgång till ett överflöd, t.ex mängden teveseriesäsonger som finns tillgängligt nu. När nedladdningen slog igenom fyllde jag en halv hårddisk med musik nog att lyssna på i all evighet. Det slutade med att jag raderade rubbet och köpte mig en platta istället.
”Less is more”, är så att säga min preferens, eller kanske bara allmän knepighet. Jag kan till och med sakna den där oroliga väntan och bevakandet av brevinkastet när man på vinst eller förlust beställt en ny skiva utan att hört en ton från den i förväg. Så istället för en uppräkning av allsköns säsonger och rullar blir det tre korta nedslag i de rörliga bildernas underbara värld.
South Park 20
Trey Parkers och Matt Stones fulkulturella fingärning firar svindlande tjugo år i år, vem hade trott det? På sin tjugonde säsong frångår South Park på allvar sin gamla stil för att göra en sammanhållande säsong som kretsar kring det amerikanska presidentvalet, gentrifiering och inte minst näthat och trollande.
I de polariserande tiderna så hemfaller alltfler amerikaner och inte minst South Park-borna till att käka såkallade ”Member Berries”, det vill säga en sorts nostalgibär som pratar om hur det var bättre förr. Även JJ Abrams figurerar i säsongen, mannen som genom extremnostalgiska filmer som The Force Awakens och Super 8 gått blivit något av en symbol för vår tids tendens att blicka bakåt; med ständiga reboots, bandåterföreningar och retrovåg efter retrovåg, kanske även så politiskt.
Underhållande är det i alla fall, även om jag en bit in i säsongen började längta tillbaka till de gamla och mer varierade säsongerna. Vilket å andra sidan kanske betyder att jag smygkäkar nostalgibär själv.
(Viaplay)
Stranger Things
Lönt att tipsa om en teveserie som väl gått absolut ingen förbi. Sjuhelvetes barnskådisar och en riktigt bra story gjorde den här till en riktig sträcksittare under mulna sommarkvällar.
Nu ser det ut som det blir en fortsättning på skräckäventyret, men en av orsakerna till att jag gjorde ett undantag för den här teveserien var just för att den bara var en säsong lång med ingenting mer utlovat. Egentligen är den ett praktexempel på just sådana ”Member Berries” som South Park drev med i säsong 20; allt från introt till kompisgänget andas det sena sjuttiotalets och tidiga åttiotalets filmklassiker. Det återstår att se om nostalgin håller för ett återbesök, men det var stört omöjligt att inte charmas och ryckas med i första säsongen.
(Netflix)
Weiner
Dokumentär om en liberals uppgång och fall. Eller tja, mest om själva fallet faktiskt. Anthony Weiner är mannen som fick lämna representanthuset efter att han twittrade ut en bild på sitt stånd, en bild som troligen var menad till en av hans flera sexkontakter online. Att hans hustru Huma var en av Hilary Clintons närmaste rådgivare bidrog till att skandalen fick maximal uppmärksamhet.
Vi får se hur Demokraterna med draghjälp av media byggde upp Weiner som en ”folkets förkämpe”. Den ständigt svettige programledaren på The Young Turks var en av många som hyllade Weiner efter ett klipp där Weiner får ett utbrott och skriker hysteriskt åt republikaner.
Redan där, i första sammanfattningen av hans korta karriär, står det klart att Weiner är en obalanserad narcissist, den typiskt megalomaniske och ryggradslösa opportunisten som sökt sig till makten för ingen annans skull än sin egen. Märkligt nog får denne sliskige halvfigur för sig att han på allvar ska kunna bli Borgmästare över New York och en rejäl cirkus tar fart.
Det ska erkännas, dokumentären har nog mer att göra med någon fascination för någon jag instinktivt föraktar, än ett brinnande intresse för själva historien i sig. Riktig snaskteve helt enkelt. Samtidigt undrar jag när man ser sådant här falskspel som präglar en politisk kampanj; hur lite av det som vi ser är sant egentligen? Ser Wiener och hustrun Huma sig egentligen som gifta, eller är det bara en del i en större charad? Alla fejkade fotostunder och sluga strategier ger kluvna intryck.
När en politisk motståndare säger att Wiener är moraliskt förkastlig så blir han överröstad av burop, vilket visar på ett djupare problem inom partiet Demokraterna; nämligen ett förakt för det öppna samtalet och en oförmåga att koppla samman en kandidats handel och vandel med deras politiska gärning. Något som också bidrog till Hilarys fall.
Värt att tillägga är att efter dokumentären släpptes så har skandalerna kring Wiener fortsatt. Bland annat har han tagit bild av sig själv (med stånd igen såklart) liggandes bredvid sitt sovande barn, samt blivit påkommen med att sexchatta med en femtonårig flicka.
(Njuta Films, Svt Play just nu)