stewe

"Hur mår svensk satir?"

Kategori: Allmänt

 
 

Jag är inte särskilt djupt insatt i politisk satir, varken svensk eller utländsk. Jag minns uppväxtens humorprogram som Helt Apropå som mer buskis än satir. Ingvar liknar en doja, helt galet. Hur den försvenskade formen av amerikansk ståuppkomiken snabbt reducerades till att säga kukfittaknulla med stressad röst. Reinfeldt ser ut som ett ollon, helt galet.
Snacka Om Nyheter med förutsägbara och billiga poänger. Parlamentet som är någon slags skriktävling mellan förvuxna dampungar. Fantastiskt usla imitatörer som ibland får för sig att häckla makten men där man inte sällan får gissa sig fram till vem de ska föreställa parodiera. Ska någon imitera Leif GW så hasar de ner i stolen och flåsar, vilket i sig blir en roliga-timmen-flashback från -87, där klassapan skulle försöka showa.
Ledarsidor som illustreras av den intetsägande Magnus Bard; en tecknare som alltså figurerar på både det högerliberala organet DN som min rödrosa fackblaska Kommunalarbetaren med i stort sett samma trötta teckningar. Senaste årens satirteckningar från svensk seriemarknad som är mer plakatpolitisk än pricksäker. Svenska tecknare och förläggare som i spåren av Charlie Hebdo-attentatet gick ut och förklarade varför de varken vill publicera material från den tidningen, och varför de tycker att de mördade franska satirtecknarna slog åt fel håll med sin humor. 
Det enda som jag kan påminna mig vara satir åt alla håll och kanter och ändå synts i mainstreamfåran är till viss del Charlie Christensens (tidiga) Arne Anka, som ofta häcklade systemet och makten ur flera vinklar, men framförallt Hans Lindstöm(Bonton) som talade nog inte fick sitt kontrakt förlängt med ovan nämnde drake DN. Men ingen av dem är ju särskilt utpräglade politiska satiriker.

 

 


Som sagt inledningsvis är det säkert mycket jag missat, men jag har fått intrycket att svensk politisk satir gått från usel till ännu sämre. Från peruker och dialekter - ett barnsligt och harmlöst sätt att häckla överheten, till korrekt konsensushumor.
Att den blivit ännu mer likriktad, ett identitetspolitiskt vänsterprojekt, i den mån den överhuvudtaget finns. Jag gillar elak satir, men det blir snabbt tröttsamt när udden riktas åt ett och samma håll. Det är inte satir att enbart skämta om sånt som uppskattas av stora delar av det kulturella, politiska och journalistiska etablissemanget. Det anas på spridningen av P3-låten och schack på schemat att det finns ett uppdämt behov av att skämta med exempelvis statliga radion.
Jag gissar att den svenska ”satiren” speglar utvecklingen det kvavare åsiktsklimat som präglar Sverige i stort. Skriver du en negativt om någon av de mest känsliga frågorna, så är risken stor att du placeras på högerskala, hur vänster du än må vara i alla andra frågor. Det kan handla om Klimatet lika väl som Integrationen. Att högervänsterskalan i många frågor inte alls är applicerbar spelar ingen roll, i debatten utgås från en tänkt högervänsterskala där det som bryter konsensus allt som oftast är höger, eller i alla fall är en glidning åt.., eller spelar i händerna på… etcetera.
Det är också en slags vänsterkris i stort, där man förr använde yttrandefrihet för att häckla och utmana konservativa, kristna och auktoriteter överlag, ropas det idag på inskränkt yttrandefrihet. Det sker också moraliska invändningar, värdiga en viktoriansk svimmande dam, mot både gamla och nya kulturella verk. Genom ett offerhierarkiskt resonemang ska satiren enbart komma från det egna hållet, och då får den gärna vara förnedrande och grov, men de som satiren riktas mot får aldrig någonsin slå tillbaka, för då är det inte alls roligt längre.


Jag tror också att det delvis har att göra med att massmedias förmåga att ”kröna konungar och slå bönder” har brutits. Detta blev tydligast i senaste valet, då Public Service med flera stora medieaktörer, trots ivrigt kampanjande, varken lyckades med att sänka SDs väljarstöd eller släpa FI över fyraprocentspärren. Det har tagit rejält hus i helvete i och med Trumpsegern. Aktivismen tar över debatten; är du med eller emot? I ett land där det existerar starka ekonomiska band mellan staten, journalistiken och kulturen, påverkas givetvis också humorn/satiren, om inte annat indirekt. På förhand upplagda och godkända skämt i skavlanfåtöljen kan innebära en utsåld komikerturné, vilket i sig innebär en säkrad årslön, minst.
De högst verkliga hot mot politiker och journalister, samt mer eller mindre välformulerad kritik mot desamma, klumpas ihop under samma ”Hat och Hot”-begrepp. Högst tveksamma vittnesmål ges okritiskt utrymme, och om de avslöjas, så kallar man det också Hat & Hot. Ett hyfsat färskt exempel går att finna under de första minuterna Här. Då blir satirikerns jobb svårt, eftersom också humorn riskerar att stämplas som Hat & Hot.
Jag tror det också har att göra med att vi delvis lever i ett Postsatiriskt samhälle. Med det menar jag att satir blir överflödig när folk inte förstår att de uppenbart gör sig till åtlöje och sålunda blir en sorts omedveten satir över sig själva. Det senaste exemplet är när den helmanliga styrelsen i fackförbundet igår firade Kvinnodagen genom att posera i kattörade fittmössor. Moderaternas gruppledare i riksdagen sade att hon hade svårt att ta Byggnads styrelse på allvar, så länge inte Byggnads börjar bära fittmössorna varje dag. You can't make this shit up. Men det finns otaliga exempel på liknande pinsamheter utan minsta självinsikt, och när det skojas om det, så är humorn, inte helt överraskande, också ett sorts Hat, som lätt kan leda till Hot.
Med dessa funderingar skramlande i skallen de senaste åren, blev det något av en uppenbarelse att se Aron Flam gå i gång i Publicistklubbens debatt; Hur mår svensk satir? Faktiskt tycker jag hela panelen har intressanta synpunkter, även om det i sig har att göra med hur just Flam förflyttar debattens fokus från satir till en högst politisk attack, inte minst på Public Service. Utan Flam i panelen, hade antagligen debatten låtit väldigt annorlunda.





Till saken hör att jag inte bara håller med Aron Flam åsiktsmässigt i det mesta, jag anser dessutom att han är en av få bra komiker vi har. För några år sen såg jag (pinsamt nog) varje avsnitt av svt-programmet Agenda, och jag minns hur paff och glad jag blev när sändningarna helt oväntat började avslutas med Folkets Främsta Företrädare.  Vafan.. det här var ju roligt! Det här är ju satir som gör narr av hela det politiska spektrumet! Jag hajjade inte att de minutlånga inslagen var en liten del av ett program som tydligen gick tre säsonger på svtplay utan trodde det var exklusivt producerat för Agenda. De där inslagen varade väl en två-tre gånger, sedan försvann de från Agenda utan ett ord och syntes aldrig till igen. Vad Aron Flam berättar om hur programmet behandlades blir i sig politiskt sprängstoff.
Det enda negativa är väl att jag inte hört talas överhuvudtaget om Hans Blix program som tydligen gått en evighet på radio. Man kan ju föreställa sig att det har att göra med att jag nästan aldrig lyssnar på radio, samtidigt har jag ju t.ex. hört talas om Tankesmedjan. Lite fördomsfullt får jag för mig att Blixprogrammet låter som en mix mellan Blandaren och HasseåTage.
Men det är egentligen inget som påverkar paneldebattens slagkraft, som ska ses som ett sundhetstecken i en postsatiriskt och polariserat politiskt klimat.

 

 

 

 

.  

 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: