The Death of Grass
Apokalypsen kommer i form av ett virus från som långsamt dödar allt gräs. Motsägelsefulla nyhetsrapporteringar kring både svältuppror och framgångsrik virusbekämpning matas ut från kommunistkina. Trots inledande hjälpinsatser från västerlandet så sprids det inbördeskrigsliknande tillståndet som en löpeld över hela Asien. Miljoner svälter och går under. När viruset når övriga världen drar de flesta länder tillbaka sina nödleveranser av spannmål för att säkra sin egen tillgång.
De brittiska myndigheterna försöker lugna sina invånare till varje pris. Deras beredskap är god och deras förråd är fulla. Med andra världskriget i färskt(boken trycktes första gången 1956) minne är britterna övertygade om att deras kampvilja kommer göra att de uthärdar även denna pärs; åtminstone tills forskarna funnit ett sätt att stoppa viruset för gott.
Utan att spoliera alltför mycket så tvingas huvudpersonen John Custance, tillsammans med sin familj och ett fåtal vänner, att påbörja en farofylld färd genom ett snabbt vissnande och sönderfallande England där undantagstillstånd råder och vägarna blockeras av tungt beväpnad militär.
Stephen King-skadad som man är, med Pestens Tid som apokalyptisk referensram ända sedan tonåren, är det många tankar som far genom huvudet när Custance och de andra påbörjar sin färd. Har de penicillin med sig? Har de tillräckligt med bandage? Byter de någonsin kläder? Etcetera…
Men John Christopher har inga Kingska ambitioner att ge en heltäckande bild på tusentalet sidor, boken är under tvåhundra sidor och fokuserar på ett rakt berättande som är förrädiskt lik en typisk spänningsroman. Den inledande fasan, att föreställa sig en värld helt utan minsta grässtrå, försvinner också någonstans längs vägen och hamnar i skymundan.
I The Death of Grass är istället undergången till största del en kuliss för att utforska psykets mekanismer och hur människan förändras när den egna risken för utsatthet ställs mot till andras utsatthet. Hur man i en handvändning går från att vara en medmänsklig medborgare till någon som genom kyliga kalkyler gör vad man anser(eller tror) är nödvändigt. Hur det egna välbefinnandet alltjämt kommer i första hand, ibland tvärtemot vad man påstår sig tro på. Jag och många andra i närliggande åldrar kan dra sig till minnes hur vissa i klassen kunde brista ut i gråt när läraren berättade om de eugenikexperiment som präglade exempelvis den nazistiska regimen under trettiotalet. Samma generationer har några decennier senare i mångt och mycket rensat ut förekomsten av barn med Downs Syndrom, genom ett fritt val i taget. Man påminns också om de sociala mediernas utbredda slacktivism, där många ropar på medmänsklighet och insatser, men ytterst få offrar ett uns av egen bekvämlighet och fritid till att göra något aktivt på riktigt. Och då talar vi ändå om en diskrepans mellan fagra ord och faktisk handling i ett samhälle präglat av fred och välstånd. Det är lätt att föreställa sig hur liknande poserande kvickt försvinner inför en annalkande apokalyps där det verkligen gäller att värna sig själv och de sina. Som John Custance konstaterar vid ett tillfälle, är empati en lyxattiralj som flitigast förekommer i tider av fulla magar och social trygghet.
På hela taget bjuder The Death of Grass på grym och medryckande läsning. Rekommenderas verkligen, att den i förordet kallas en klassiker inom genren är högst välförtjänt. Finns också utgiven på svenska, med titeln Svältdöden.
