stewe

Utdrag

Kategori: Publicerat

 
 

 

Det skymde över hotellområdet.
Jag låg kvar i vattnet fast alla andra gått upp. Servitören, som samlade tömda glas och fyllda askfat vid bassängkantens servering, nickade stramt åt mitt håll i en märklig blandning av motvillig respekt och sårad stolthet. Jag nickade tillbaka.
Han, liksom de andra unga männen i hotellpersonalen, omsvärmade mig de första veckorna, innan det blev övertydligt att jag var ointresserad av deras klumpiga inviter. Jag hade redan då sett hur de tyska änkorna gav vissa servitörer rikligt med dricks för att bära deras shoppingkassar upp till rummen. Ett slitsamt åtagande tydligen, eftersom det tog sin runda tid innan servitörerna kom släntrande nerför trapporna igen. Då oftast med vita skjortan löst hängande utanför byxlinningen, istället för strikt nedstoppad innanför.
Efter första veckan hörde jag servitörerna, bakom min rygg såklart, kalla mig ”Miss Anna Rachinov… the Ice Queen”, liksom ”Anastasia”. Något sade mig att de inte var särskilt insatta i det bolsjevikiska maktövertagandet, jag antar att de bara tog till just vad som helst som kunde associera till mitt ryssklingande efternamn. Antagligen trodde de att jag var en långväga gäst från Moskva, istället för centrala London.
Medan solen sakta sjönk bakom hotellkomplexets sluttande tak så simmade jag från bassängens ena kant till den andra med långa och jämna simtag. Först bröstsim. Sedan ryggsim. Sedan bröstsim igen.
Säkerligen hade min moster redan planterat sig vid bardisken och börjat rada upp de första av aftonens många cocktails. Det störde mig inte, jag följde med på resan för solen och badet, medan moster reste för drickandet och spelborden. Säkerligen låg cigarettröken tät över foajén och de karmosinröda skinnfåtöljerna med sina fiffiga små askfat inbyggda i armstöden. Säkerligen satt de ferielediga internateleverna redan vid restaurangborden med sina främlingar till föräldrar, i obekväm och spänd tystnad, som endast bröts av korta konversationsförsök av poänglöst kallprat.
Det började bli dags att stiga ur bassängen och bege sig upp till rummet för en snabb dusch och klädombyte till kvällsmaten. Jag tog en allra sista vända, från bassängens ena kant till den andra med långa och jämna simtag. Först ryggsim. Sedan bröstsim. Sedan ryggsim igen.
Det var då jag såg honom. En ung man som kom gående i utrymmet mellan två av hotellblockens fasadväggar. Den nedåtgående solen bländade bakom hans rygg. Förutom att han var barfota, så var det egentligen inget alls uppseendeväckande med hans utseende. Genomsnittlig kroppsbyggnad, kanske något magrare och senigare än flertalet. Mörkblå shorts, vit kortärmad skjorta och cendréfärgat hår.
Jag tror det var hans sätt att röra sig som fångade min uppmärksamhet, det var något böljande över hans sätt att gå. Som om han simmade mot mitt håll, fast över mark och genom luft, istället för genom vatten.
I en enda smidig rörelse så styrde han stegen in mot den vänstra fasadväggen och fortsatte uppåt med samma böljande rörelser som när han gick på marken. Han använde både händer och fötter under klättringen och rörde sig med samma lätthet som vana takläggare rör sig längs avsatser och uppför stegar. Det hela var över väldigt snabbt. Ena stunden rörde han sig längs den lodräta stenväggen, i nästa stund försvann han bortom takkrönet. Med lätta, men ändå så kraftfulla, steg.
När han var borta kippade jag krampaktigt efter luft i det plötsligt iskalla vattnet. Huttrande och skälvande sökte jag mig till bassängkanten där jag mödosamt kämpade mig upp. Jag svepte handduken om mina axlar, men kunde ändå inte sluta skaka våldsamt i hela kroppen. Jag fortsatte att spänt betrakta de omkringgärdande taken, som skulle han plötsligt dyka upp där igen. Böljande fram genom verkligheten som om just inget motstånd fanns.

 
 
 
 
 
 
 
 

Illustration: Emma-Johanna Henriksson

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: