Suffer
Åttonde september 1988 släppte Bad Religion den stilbildande skivan Suffer. Några år senare kom den amerikanska punkscenen att göra världssuccé på allvar med band som Offspring, NOFX, Rancid och inte minst olidliga Green Day.
Bad Religion var dock de med mest status i svenska punkkretsar. Bad Religion hade föreläsningar av Noam Chomsky som B-sidor på singlar, texterna var intelligent formulerade men samtidigt slagkraftiga och andades haschdoftande tonårsångest från amerikanska suburbs,(kolla bara omslaget till just Suffer) något som relaterade direkt till stora delar av den svenska punkpubliken som mer än något annat var uttråkade medelklasskids som revolterade mot gräddhyllans radhus.
Musikaliskt förde Bad Religion vidare arvet från Ramones tuggummipoppiga punkrock med doakörer och lättnynnade melodier. Den pursvenska subgenren ”Trallpunk” kom att bli gravt Bad Religion -influerad för all framtid.
Bad Religions Suffer och Offsprings Smash var några av de första plattor jag köpte, nånstans i början av ett dimmigt nittiotal. Medan Offspring var outhärdliga bortsett från de tre-fyra låtar som blev singelsläpp, höll Suffer en helt annan nivå i mitt tycke. Den kunde jag spela från början till slut utan att tröttna längs vägen.
Men det musikaliska sökandet gick vidare och med tiden blev just Bad Religion bandet som för mig kom att symbolisera amerikansk skejtpunk och den tillrättalagda massproduktion som präglade albumen från skivbolagen Epitah och Hellcat. MTV-punk, plastpunk, låssaspunk, öknamnen var många. De gånger jag snubblade över något nytt med Bad Religion så blev jag antingen irriterad eller akut uttråkad.
När jag nu återvänder till Suffer så finner jag -åtminstone till viss del- storheten som mitt tonåriga jag fann så självklar. Öppningsspårets You are the government slår emot mig:
Hey sit down and listen and they'll tell you when you're wrong,
Eradicate but vindicate as progress creeps along
Puritan work ethic maintains its subconscious edge
As Old Glory maintains you consciousness
There's a loser in the house and a puppet on a stool
And a crowded way of life and a black reflecting pool
And as the people bend the moral fabric dies
Then the country can't pretend to ignore its people's cries
Cause you are the government
You are jurisprudence, You are the volition
You are jurisdiction
And I make a difference too
Och så fortsätter det skivan igenom. Låtarna är överlag korta men ofrånkomligt medryckande. De har också en oborstad charm till skillnad från senare års slätstrukenhet. Texterna är långt ifrån lika politiskt predikande som jag i efterhand fått för mig, utan bjussar på ilsk samhällskritik som osar av frustration på gränsen till uppgivenhet. Fan, jag upplever till och med att frontmannen Greg Graffin sjöng bättre då, eller åtminstone med större övertygelse, där han på senare alster mest lät gapig. Eller kanske det är så enkelt att man med åren regredierar? Hursomhelst är Suffer en tjugonioåring väl värd att uppmärksammas och återupptäckas.