Långfredag
Telefonen vibrerar i innerfickan.
Jag låter den darra bäst den vill. Jag kan gissa att det är ytterligare ett textmeddelande som inleds med antingen ett ”Varför…” eller kanske ett ”Hur kan du…” Om det vill sig riktigt illa är det ett ”Du är så jävla…” eller ett ”Jag är så förbannat trött på…”
Låt det vibrera slut på batterihelvetet. Orkar inte med någonting mer just nu. Jag har vandrat längs den här vägen förut. I dubbel bemärkelse.
Fabriken på vänster sida vägen är väldig. Den skymmer himlen och förmörkar mitt synfält. Ful och smutsat öststatsgrå.
En metervid reva har öppnat sig i skarven mellan de nitade fogarna. Ett stycke av den räfflade hårdplasten som täcker fabriksväggarna har spruckit och lossnat. Jag har aldrig lagt märke till det förut. Det måste vara alldeles färskt, uppslitet av gårnattens stormbyar.
Den sargade biten, som ännu klamrar sig fast vid sitt fäste, fångas av blåsten. Trots avståndet ser jag den rista och fladdra i vindkasten. Ljudet av plast som smäller mot väggen ekar dovt och olycksbådande.
Motvilligt stannar jag till och tittar fascinerat på, tills nästa dova dån får fart på fötterna. Jag kan se framför mig hur plastsjok, större än jag själv, släpper från sina fogar och kommer farande mot mitt mjuka och oskyddade kött. Roterande tunga stycken med taggiga kanter.
Intill de väldiga fabriksväggarna ligger den mindre sidobyggnaden. Där löper kopparrör labyrintiskt längs takåsarna, in genom nötta tegelväggar och ut igen. Den rostiga cisternen på taket släpper ifrån sig vatten stötvis, det rinner över plåttaket och översvämmar stuprännorna.
Som så många gånger förr funderar jag på om fabriken verkligen är i drift, om det verkligen jobbar människor därinne. Parkeringen står tom för jämnan, hela det inhägnade området verkar övergivet, likt en ödslig borg från en svunnen tid. Ändå syns det rök ibland från de långa och svarta skorstenarna. Flera gånger har jag tydligt och klart hört brummande maskinljud där inifrån.
Jag vandrar över träbron. Jag ser det mörka vattnet virvla mellan brädornas glipor. Allt som hörs är vinden.
Med fabrikskomplexets skyddande lä bakom mig och de öppna fälten framför mig, slår hårdblåsten mot mig i full kraft. Regnjackans kapuschong fladdrar runt nacken, far prasslandes emot mitt öra och min kind. Jag drar den över hjässan och spänner åt med resårsnörena. Vindens vinande blir plötsligt lite mer avlägset. Världen lite stummare.
Telefonen vibrerar igen. Ihållande den här gången. Har vi kommit dithän att vi kan kommunicera genom talat språk och inte bara genom text? Nästan som om vi vore vuxna och rationella människor.
Jag låter den vibrera sig färdig innan jag plockar fram telefonen. Vinden mojnar plötsligt, som om den tog ett nytt andetag för att orka blåsa vidare. Utan att titta på displayen slungar jag apparaten mot gångvägens asfalt. Den splittras i skärvor och delar. Plasthölje, kretsar och batteri.
En del av skalet rör sig över asfalten med ett skrapande ljud när vinden tar ny fart. Jag ser på träden bortom fälten, det är omöjligt att avgöra om de verkligen vajar fram och tillbaka av blåsten eller om det är mina ögon och avståndet som spelar mig ett spratt.
Jag har nästan hunnit halvvägs hem när marken plötsligt öppnar sig i en väldig krater. Gångvägen är sliten itu som om ett väldigt träd fallit tvärs över det. Som om något gjort sidornas sluttningar och dike lika platt som åkrarna och fälten runtomkring. Men det är tomt på bottnen, bara jord och spridda småbitar av asfalt. Inget massivt bokträd eller glödande meteorit.
Inte kan väl vägen bara ha rasat ihop, kapsejsat in i sig själv? Då borde en större mängd jord finnas kvar, liksom större stycken av asfalten. Hålet borde inte vara så djupt och symmetriskt format. Det här är mer som att en grävmaskin tagit en jättelik tugga och sedan gått vidare.
Med skälvande fingrar lossar jag kapuschongsnörena och låter huvan fladdra och fara bäst den vill i blåsten. Jag tittar mot gården som ligger längre fram. Den ser övergiven ut. Visst har jag väl sett människor där vid något tillfälle? Någon måste ju ha sett det här, eller hört om inte annat? Någon måste ju ha larmat.
Jag går så nära kratern jag vågar, sista biten asfalt är en spindelväv av sprickor och rullande småsten.
Jag försöker se ned i öppningen, men blir yr av att luta mig framåt. Vinden rycker och drar i mig. Ett bastant rör i grå betong på motsatt sida ser avskuret ut, inte krossat och slitet isär. En grumlig rännil droppar från dess nedre kant som saliv i tjocka kaskader.
Plötsligt får jag för mig att marken under mig är ett gungfly som rör sig förrädiskt, böljande fram och tillbaka. Att den hårda asfalten är på väg att rämna och jag ska komma att dras ned i en virvel av fallande jord och asfaltskärvor.
Jag backar och tar mig nedför slätten istället, till botten av diket. Det är djupare än det ser ut från vägen. Under grästuvorna är marken sank. Jag sjunker ned med fötterna till anklarna innan jag ökar på stegen, klafsar fram.
På ostadiga ben går jag in i kratern. Klumpiga stycken av asfalt får mig att snubbla. Påminner mig om de gråtonade telefonskärvor jag lämnat bakom mig.
Jag blir stående i förödelsens epicentrum. Resterna av den söndriga vägen tornar upp på bägge sidor. Vinden vispar mönster i lös jord. Virvlar upp damm.
Blicken dras mot det avkapade betongröret. Inget rör löper till mötes på motsatta sidan. Där syns bara brun jord och enstaka asfaltstycken begravda i branten. Rörets mynning gapar mörkt och vidöppet. Det droppar inte grumlig sörja längre.
Jag går närmare betongröret, men ändå inte ända fram. Lurar vinden mig, eller hörs det verkligen någonting där inifrån?
Som ett läte, dovt och lockande.
Jag blir stående still, lyssnandes med huvudet lätt på sned, tills blåsten och de genomblöta skorna får mig att huttra.
Jag går en liten bit närmre betongrörets öppning. Tar av mig handskarna. Kanske är det ett djur där inuti som sökt skydd för stormarna?
Kanske något med skarpa tänder och vassa klor?
Det skrämmer mig märkligt nog inte.
Jag stannar på en armlängds avstånd. Lusten att sticka in handen i den mörka öppningen är märkligt överväldigande. Jag märker knappt själv att jag gör det. Först känner jag försiktigt längs de skrovliga rörkanterna med fingertopparna, innan jag vågar mig längre in.
Är det en varm andedräkt mot min bara hud? Snabbt drar jag tillbaka handen, bara för att snart närma mig igen. Min puls slår hastigare och det är inte av rädsla.
Nu är jag säker Jag kan höra andetagen lika tydligt som mina egna. Jag sträcker min arm allt längre in i röret. Följer halvvägs med in med ansiktet. Doften därinne är frän, som i en bur med djur, men inte alls oangenäm.
Hon ligger sammanslingrad till en boll i rörets mitt. Skrovliga fjäll rör sig under min handflata, möter min rörelse med sin egen. Stryker sig mot mitt skälvande skinn. Hennes regelbundna, nästan sövande andningsrytm, skänker mig en känsla av värme och stilla trygghet.
Vad händer egentligen? Jag drar tillbaka min hand och backar hastigt från rörmynningen. Så hastigt att jag nästan faller omkull.
Vinden har mojnat, den sliter inte längre i mina kläder. En sista strimma av solen blänker eldröd mellan skogstopparna bortom fälten. Snart är skymningen här och jag har fortfarande långt kvar att gå.
Men ändå. Låt mig vila från allting. Bara för en stund.
Jag klär av mig. Kroppen börjar skaka av köld redan halvvägs. Skinnet knottrar sig och mina blöta fötter gör ont mot den hårdfrusna tjälmarken. Med armarna utsträckta framför mig ålar jag mig in genom öppningen.
Små pölar av vatten som fortfarande fuktar rörets botten får mig att kippa till, det sticker som iskristaller mot huden.
Hennes heta andedräkt får mig att glömma. Den kluvna tungan smeker över mitt ansikte och hals. Jag kryper längre in i röret. Hon slingrar sig varsamt om min midja, sluter mig nära intill sig och värmer min frusna kropp.
