Skärtorsdag
Trögdjurets totala ignorans av tradition och tillhörighet. Repetitiva ritualer att binda samman generationerna. Skiftningar som sker långsamt över tid. Ett eldsprakande bloss i vintermörkret som brinner bara för att släckas ut.
Sveriges traditionella storhelger, djupt rotade i hedendom såväl som kristendom, är först och främst en högtidsstund för alla de som mår riktigt riktigt bra av att må riktigt riktigt dåligt. Det usla samvetets härolder. Skam som en statusmarkör. Klandrande fingrars förutsägbara pekande. De stinna magarnas sura uppstötningar som spills i spaltmeter.
Jag tänker mest på andra. Jag lider mellan yogan och spinningen. Det är kanske bara jag men jag känner att fler kanske borde resonera som jag kring den här hysteriska köphysterin som jag själv deltar i varje år. Jag firar utomlands för att slippa stressen av att beställa catering. Jag tänker åtminstone på miljön. Jag. Jag. Jag. Jag. Jag å Jag.
Skäms, du medborgare som trycker i dig och överkonsumerar. Själv handlar jag bara en Pradakjol varenda gång jag långlunchar med Fiffan och Mimmen.
Vi måste bryta upp klassamhället. Klyftorna har aldrig varit större. Det berättar jag alltid för mina kids medan jag kör dem de extra kilometerna från insatslägenheten till Engelska Skolan.
Den där mannen är visst ett barn. Jag är insatt. Så tig, din vidriga människa.
Det där var inget barn. Nu ser jag. För Janne Josefsson avslöjade alltihop. Men jag är insatt. Du är fortfarande bara en vidrig människa.
Vårt system är det bästa i världen. Det är värt varenda liten slant. Jag spiller en rad från andra sidan oceanen om hur bra ni har det. Från min innerstadslägenhet köpt av stipendiepengarna från systemets kulturinstanser. Snart sjunger jag en stump för kungaparet igen. Sänd gaget till mitt skattebefriade egenföretag.
Skriva en debattartikel eller krönika? Skriva en novell?
Skriva en roman?
Få av medelklassens medelmåttor tänker:
Inte ska väl jag. Vad har jag att säga. Är jag stilsäker nog.
Tvärtom.
Självklart ska jag. Jag har alltid något att säga som alla vill höra. Jag snor idéerna, imagen och stilen. Kallar den uppenbart bestulna skribenten för En av flera inspirationskällor.
Den avgrundsdjupa avunden inför de som talar med egenfunnen röst. Missunnsamheten mot sanna talanger. De ynkliga undanflykterna till varför de lånta fjädrarna inte flög. Offermentaliteten.
En degenererad civilisation.
Narcissus bär en glimrande spegelskärva i sin hand.
Den pulserar och filtrerar. Ekar av varje tanke tänkt.
Ett skådespelarsamhälle.
Vi firar aktörerna som läser sina repliker bäst.
Sagovärldens skimmer nådde långt. Ända till imperiets periferi. Genom dokusåpor och metaberättande i sitcoms fick vi veta allt. Om det vackra folket och deras lågavlönade tjänstefolk.
De som vårdade trädgårdar. Strök linnelakan. Vaktade de minsta.
Om tjänstefolken slarvade så tuktades de grundligt. Det blev bra dramatik framför kamerorna. De som inte levde upp till kraven fick sparken på stående fot. De som trilskades riskerade att deporteras. Så stor var tillgången på tjänstefolk och trädgårdsmästare att det vackra folket kunde välja och vraka.
Skulle en mur resas vid imperiets gräns så skulle den ändlösa forsen av billig arbetskraft hotas. De villkorslösa anställningarna riskerade att fyllas med regler och skälighet.
Därför samlas det vackra folket ikväll.
I designerkläder och paljettyg för svindlande summor.
De applåderar varandra.
Med sina botoxsläta samveten.
De hyllar sin gränslösa godhet. Sitt engagemang.
För sitt mod att våga ta ställning.
En reslig man äntrar scenen och greppar micken.
Hans varumärkesregistrerade barytonstämma skälver:
Mister President… Please, don't take our slaves away from us.