stewe

Folk vill gärna titta på de vackra nickedockorna.
De kan bli upprörda vid minsta skymt av marionettspelaren.
De kanske rentav kan upptäcka snörena runt sina egna handleder.

Jag bläddrar i finalen av Joe Abercrombies redan klassiska trilogi Första Lagen. Citatvänliga stycken haglar i pisksnärtstempo.
Minnena från läsningen är hågkomsten av en utsuddad skiljelinje mellan ont och gott. Märkligt sympatiska men ändå osympatiska huvudpersoner som ännu lockar fram ett sardoniskt vargagrin.
Makt är att ha förmågan att utöva makt. Det mest väsentliga för en makthavare är förmågan att behålla makten. Att vara beredd att göra det nödvändiga.
Det är en sanning som var självklar för personer som Djingis Kahn, Julius Caesar eller riksbyggaren Vasa. Makthavares intresse är långt ifrån alltid folkets intresse, men slipade härskare ser till att det framstår som det.

Vet du vad som är värre än en skurk? En skurk som tror att han är en hjälte.
En sådan människa kan göra precis vad som helst och alltid hitta undanflykter.

Den sluge makthavaren ser till folkets väl, om inte annat så för sin egen del. Som ett självklart sätt att konsolidera sitt maktinnehav. En evig lärdom som senare formulerats och omformulerats av tänkare som Niccolò Machiavelli, Carl Schmitt och James Burnham.
Joe Abercrombie vidarebefordrar detta tankegods på ett både underhållande och lättfattligt vis. Det storpolitiska rävspel som varje dag liras på världens scen... Marionettmästarna vid tronens sida... De stora skeenden som brädets bönder bara ser ytan av... Allt det där finns också i Abercrombies fantasyvärld. Fast förklätt i balklänningar och ringbrynjor.