stewe

Martin Scorsese var min absoluta favoritregissör i ungdomen. Jag har sett Tjuren från Bronx, Maffiabröder och Casino många gånger om. Taxi Driver såg jag var och varannan dag under en period i tonåren. Ingen annan film har gjort ett sådant intryck. De övriga filmerna är även de svårslagna klassiker.
Sentida Scorsese har inte gjort samma djupa avtryck, men det är ändå filmer som slår mycket annat.
Inte minst dokumentären No direction home, som jag sett flera gånger om. De Bob Dylan-skivor jag gillar är med sure gubbjävlen Dylan, det är hyfsat få låtar från de tidiga åren jag uppskattar. Trots att det är just de åren som No direction home handlar om - när Bob gick från firad folksångare till utskälld gubbrockare- så är det helt enkelt en oemotståndlig historia. Mästerligt berättad.

 

I Rolling thunder revue får vi följa Bob Dylan under det misstänkt glada sjuttiotalet. Genom folksångsscenen har Bob hamnat i riktigt dåligt sällskap. Han umgås frivilligt med Patti Smith och får för sig att dra på en tattaraktig turné med figurer som Alan Ginsberg, Joan Baez och en svans av ännu mer bortglömda namn.  
Det strösslas med ungefär samma krispiga cringe-ögonblick som i dokumentärer om svenska Tältprojektet eller proggens alternativa schlagerfestival. Det är med andra ord flummigt som fan, kulturtants-krystat och med få undantag helt talanglöst.
Dylan själv spelar tung blues i zigenarmundering och börjar få till den där raspiga gammelmansrösten som låter bättre än hans ungdoms nasala protestvisor. Det är inte dumt, men håller inte i längden.

Rolling thunder revue är ingen speciellt bra dokumentär, i synnerhet om man jämför med No direction home. Ett av problemen är att majoriteten av materialet kommer från en och samma dokumentärfilmare som följde med på turnén. De flesta livelåtarna är filmad med fixerad kamera i en och samma vinkel.
Bakom-kulisserna-scenerna verkar arrangerade. Flera skumma sidospår och frågor som lämnas obesvarade, t.ex var Sharon Stone en tonårig groupie eller inte?

Ett annat krux är att det inte direkt vimlar av intressanta personer, snarare personer som själva anser sig vara intressanta, insiktsfulla och betydelsefulla. Givetvis utan att vara det.
Dylans violinist sticker ut, man hade gärna velat höra mer om henne. Även promotorn är en intressant figur som ges för lite utrymme. Hans krasst realistiska syn på hela turnésvängen och artisteriet, förankrad i en ekonomisk och praktisk verklighet, är en välbehövlig kontrast till flumskallarnas funderingar.

Den största behållningen är Bob Dylans egna tillbakablickar. Som alltid blir man inte klok på den gamle trickstern: när skämtar han och när menar han blodigt allvar? Han uttrycker sig simpelt samtidigt som man anar ett intellektuellt bråddjup. Han framstår som ärlig och uppriktig, samtidigt som man misstänker att han egentligen inte säger hela sanningen. Kanske rentav fabulerar fritt.
Oavsett min lite fräna kritik, så hoppas jag att Martin Scorsese gör ett tredje nedslag i Bob Dylans brokiga karriär. Trots allt ger Rolling thunder revue mersmak.