Krig och Demokrati
Paul Gottfried är en amerikansk filosof och historiker med en rik produktion av böcker och essäer i bagaget. Gottfried är en numera pensionerad universitetsprofessor i humaniora, inriktad på västerländsk historia, filosofi och idétradition.
En sak som skiljer Gottfried från många av hans samtida amerikanska intellektuella är hans djupgående intresse och kunskap om Europa, istället för den ofta självtillräckliga amerikanska inställningen gentemot övriga västvärlden. Gottfrieds tankegods bottnar i de stora filosofernas verk, inte minst de germanska, men professorn ifråga följer även grundligt de nutidspolitiska skeendena i Europa. Något som underlättas av att den gode Gottfried rör sig obehindrat i såväl tyska som franska språket.
Detta är en av sakerna som gör att Paul Gottfrieds skrivande, trots ett visst akademiskt tuggmotstånd, är sällsynt läsvärt. Han lyckas ofta kombinera nutidsbetraktelser och dagspolitiska händelser med djupare insikter som knyter an till större historiska skeenden, och spårar ideologiska omvälvningar till materiella och sociokulturella realiteter.
Gottfried må vara mannen som myntade ordet ”Paleokonservativ” men drar sig samtidigt inte för att använda marxistiska analysverktyg. Faktum är att kulturmarxisten Herbert Marcuse var den undervisande lärare som gjorde störst intryck på Paul Gottfried under studentåren. De båda hade hetsigt polemiska diskussioner inför resten av klassen, där den unge antikommunisten gjorde sitt bästa för att skjuta den grånande radikalens argument i sank. Marcuse verkade dock uppskatta debatterna minst lika mycket som studenten själv, och Gottfried avslutade kursen med högsta betyg.
Studieåren under Marcuse beskrivs i en av essäerna som återfinns i War and Democracy. Det är ett brett urval av djuplodande politiska analyser och fritt filosoferande som spänner från 1975 till 2010.
Flera av essäerna är skrivna som kommentarer och/eller funderingar utifrån en specifik bok. Jag är tyvärr inte särskilt beläst, vilket gör att just den sektionen tenderar att bli ojämn läsning. Exempelvis har jag inga problem att förstå essäerna som är skrivna om/utifrån ovan nämnde Herbert Marcuse, Oswalds Spengler eller Bill Clinton. Desto mer vilse blir jag i fördjupningarna kring för mig okände RJ Rummel, den vagt bekante Immanuel Kant, och hänvisningar till figurer i amerikansk offentlighet som vi svenskar nog överlag har dålig koll på. Det är inget som inte en sökmotor kan råda bot på, men vem vill å andra sidan behöva pilla på mobiljävlen mitt under läsning.
De flesta och de bästa essäerna är dock inte särskilt tunga; de handlar mer om tidlösa idéer och lättillgängliga analyser än om specifika personer man måste ha förkunskap om. Jag fastnar extra mycket för de historiska utläggningarna, beskrivningen av politisk korrekthet som ett maktmedel, och den salta kritiken mot Bushdoktrinens mål att sprida demokrati med blykulor och bombflyg. Men jag uppskattar även de sparsmakade personliga anekdoterna, exempelvis Gottfrieds ömsinta minnen av sin kompromisslösa karlakarl till far.
Gubben Gottfried är still going strong, det vimlar av essäer i ett flertal olika publikationer, samtidigt som det släpps en ny bok eller antologi i stort sett varje år.
En lättsam och lättillgänglig introduktion är att lyssna på professor Gottfrieds projekt ihop med Joseph Cotto; en Podcast som blandar diverse gäster med lyssnarnas egna frågor till Paul Gottfried.
Fyndhörnan: