stewe

Något jag måste tipsa om, en av 2019 års största kulturgärningar, är Thomas von Wachenfeldts inläsning av den poetiska Eddan. Ett absolut måste att höra!
I övrigt har jag under året vilat mina trötta ögon på…

Kinapuffar och Gubbtanter

 South Park säsong 23 gräver sig allt djupare ner i den amerikanska myllan – som numera doftar legaliserad marijuana. En stor del av säsongen kretsar kring Tegrity Farm där Randy Marsh entusiastiskt omfamnar jordbrukarlivet, medan resten av familjen vantrivs. Tydligast märks det på sonen Stan som börjar spela dödsmetall. Gästspel av Dying Fetus!
Riktigt roligt blir det när Randy vill expandera österut men inte fattat att marijuana är olagligt i Kina. Han grips och hamnar i cellen bredvid några Disneyfigurer som också retat upp den folkrepublikanska regimen.  Det är en träffande och respektlös skildring av hur amerikanska storföretag kryper för Kina.

Till exempel, i episod sju tacklas fenomenet med transor som vinner tävlingar inom kvinnoidrotten. Men frågan om män som anser sig vara kvinnor ska få spöa kvinnor, bokstavligen som bl.a i fallet Fallon Fox, är uppenbart känslig för upphovsmännen. Därför balanseras avsnittet av stora skopor Girlpower för att på något förvirrat vis ducka den obligatoriska kritikstormen. Att vara politiskt korrekt samtidigt som man ska göra politiskt inkorrekt satir är just lika misslyckat som det låter.
Roligaste avsnitt: Turd Burglars.

Pastischer och förvuxna Pottfrisyrer
Ondskan återvänder till den lilla staden Hawkins. I centrum står ett nybyggt köpcentrum, skumma ryssar och slibbiga råttor. Åtminstone inledningsvis.
Pojkgänget från första säsongen kompletteras med Dustin som nyss är hemkommen från vetenskapsläger. Allt är sig likt, men ändå inte. Inte minst har grabbarna tappat sin pojkaktiga charm och blivit gängliga ynglingar. I synnerhet Mike och Will ser mest olustiga ut i sina barnakläder och pottfrisyrer.
Vi introduceras för nya karaktärer som den menlösa flatan Robin och den irriterande ungjävlen Erica. Det gör verkligen ingen gladare, även om de inte är fullt lika olidliga som Mutant-punkarna från säsong två.

Jag blir glatt överraskad av Cronenbergsk Body Horror, liksom Kalla Kriget-paranoida och kusliga personlighetsförändringar. Det refereras inte bara övertydligt till The Thing utan även till mer obskyra kultfilmer som The Stuff – vars titel flimrar förbi på biografen.
Flera gånger zonar jag ut och tycker att det här är ett koncept som vevats minst ett slitet varv för mycket. I nästa stund är jag biten igen.
För min tioåring och fjortonåring är det enklare. För dem är inte Stranger Things en kavalkad av gamla filmreferenser utan en originell och fantastisk teveserie. De hoppar högt, asgarvar och fäller en och annan tår. Sett ur deras perspektiv var ”3:an” en av årets höjdpunkter.

Horribel härdsmälta

Årets bästa miniserie stod HBO:s Chernobyl för. Det handlar såklart om Tjernobylkatastrofen år 1986.
Chernobyl har hyllats för sin berättarstil, som kan sägas vara både vuxen och realistisk i sitt tilltal – speciellt i jämförelse med vad som brukar produceras numera.
Jag skulle vilja hävda att mycket av nerven och sättet att berätta om härdsmältan och människorna som drabbas är lånad från skräckberättelsernas värld. Det vilar något utomjordiskt Ont över den havererade reaktorn, en slumrande illvilja som hämtad ur Lovecrafts kosmiska mardrömmar. Andra scener bär spår av David Cronenberg och David Lynch. Detta förstärker snarast känslan av realism, då människan är ett vidskepligt djur som genom fantasins filter omtolkar konst och berättelser till verklighet. Liksom tvärtom.

Det mest bestående intrycket blir ändå den av en regim som vägrade se problemen i tid. En regim som inledningsvis högst motvilligt gick med på att något måste göra. De första åtgärderna var istället att stänga ner kommunikationsvägarna och utmåla eventuella visselblåsare som förrädare, som bara var ute efter att svärta ner bilden av Sovjetunionen. Man utsatte hellre sin egen befolkning lidande och död än att erkänna för omvärlden att fruktansvärda misstag hade skett. Man var mer bekymrad över de som påpekade problemet, än att faktiskt lösa problemet.

Trikåer & Ultravåld  

I Amazon Primes The Boys så existerar Superhjältar och de är i högsta grad en del av nöjesindustrin. Med alltifrån egna produktlinjer för allsköns samlarprylar till tevesänd brottsbekämpning. Allt är en del av en storslagen och kittlande show. Allt iscensatt av den mäktiga koncernen Vought.
Superhjältarnas bakgrund och image är en del av kändiskulten och det allmänna medvetandet. Det görs långfilmer och dokusåpor om hjältarnas livsberättelser. Störst intresse är det för det fåtal som ingår i hjältarnas elitförband The Seven.
Några av de mer profilerade hjältarna har också en koppling till den evangeliska kyrkan, deras medfödda krafter ses av de troende som ett bevis för att mirakel existerar.

Unge Hughie får ett bryskt uppvaknande när det gäller Superhjältar i samband med en personlig tragedi där en av The Seven är inblandade. Det leder till att han möter den mystiske Billy Butcher som rekryterar honom till The Boys – en agentorganisation som vill ställa Superhjältarna till svars.

The Boys är baserad på en serie av Garth Ennis, en av mina personliga favoriter bland serieskapare. Jag är därtill ett stort fan av serien The Boys och äger alla album. Det är alltid vanskligt när det gäller att se något man verkligen gillar i ett nytt medium, kanske i synnerhet film- eller teveformatet.
Slutresultatet pendlar allt som oftast mellan lätt besvikelse till att känna sig rent fysiskt besudlad. Som i fallet med färska Watchmen på HBO. En mental abort till teveserie där det i stort sett bara är titeln som går att koppla till Alan Moores klassiker.
För att fatta mig kort: jag tycker att gänget bakom och framför kameran till The Boys gör nästan allt rätt. Man tar idéer, karaktärer och teman från serieförlagan men anpassar den till teveserieformatets berättande och förutsättningar.

Karl Urban gör ikoniske hårdingen Billy Butcher rättvisa, men överskuggas nästan av Jack Quaid i rollen som Hughie och Erin Moriarty som Starlight.

Men trots allt utklassas de flesta av veteranen Elisabeth Shue i rollen som Madelyn Stillwell, en iskall och cynisk direktör för superhjältekoncernen Vought. För att inte tala om Antony Starr i rollen som Homelander, den mäktigaste av hjältarna.
I nästan varenda scen han är med i, tillför Starr en spänning och känslan av påtaglig fara. Han lyckas förmedla hur obehaglig en gudalik övermänniska som Stålmannen egentligen skulle vara, om han funnits i verkligheten.
The Boys är samhällskritik, action, Hollywoodsatir, splatter och spänning med sparsmakade men snygga specialeffekter. Helt i min smak.