Baklängesbibeln

Böcker / Permalink / 0
 

Han kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett litet stönande; och när hon reste sig upp var hennes hand med ens innanför hans klädnad, smekte hans nakna ben uppåt, lika lätt, i takt med att hon ställde sig rak; handen nådde hans hemlighet och det blev för mycket; han grep vilt efter hennes varma former men fick inte tag i dem förrän allt exploderade och han fann sig famlande i luften, han föll på knä medan hans huvud fylldes av ljus och de ljuvliga spasmerna fick honom att stöna högljutt -
- och sedan var det över.
”Synd”, sade Lillin. ”Du är för oerfaren.” Hon log det där leendet igen, men något hade hänt; leendet var snett och blottade bruna trasiga tänder, ögat i pannan var en ojämn fläck av röd vätskande hud, hennes trollkraft var borta.

KG Johansson är tillbaka med en annorlunda och utmanande bok där traditionell novellform blandas med experimentlusta. Delar av handlingen beskrivs exempelvis genom en cirkusrecension och en universitetsuppsats.
Det är tankar om existens, tro och skapelse. Om man skapar sin egen tillvaro, är man då inte en skapare? Sin egen Gud? Om alla Gudar är skapade av människan själv, som avbilder av människan och hennes strävan, vad dör då egentligen när filosofin dödförklarar Gud? Vad överlever?
Storhjärnade och abstrakta idéer blandas med humanistiska ideal. KGJ lyckas till på köpet att göra det experimentella verket lättillgängligt.

 

Så kom det sig att Johannes Patmosson började skapa världar. Han började i liten skala, tog städer som Leipzig och Phoenix, befolkade dem med sin nutida befolkning eller med människor från 1700-talet, gav människorna de egenskaper som de ägde eller hade ägt, och lät dem leva och verka i enlighet med vilka de var. Men utan att de visste det körde han parallella simuleringar, och liksom vädret kunde ändras av en fjäril, eller ett världskrig bero på en geting, införde han sådana små förändringar när något tråkigt eller farligt höll på att hända: han gav den otrogne maken en insikt eller lät den uttråkade hustrun plötsligt se något oväntat hos sin man; han lät pojken med kniven och grodan råka skära sig själv och inte grodan; han arbetade för att fylla människors hjärtan med kärlek och förståelse, liksom Jesus hade försökt skapa himmelriket i dem.

Lättillgängligt, beroende på vad man har för referensramar, såklart. När detta skrivs så flimrar bokprogrammet Babel förbi tevetablån. En nykläckt deckarförfattare i gästsoffan och för musiken står Mando Diao. Sådant är det massmediala tillståndet för litteraturen år 2020; en humorlös Lettermanshow poserande i kulturellt chic polokrage.
Därför är det lätt att bli överförtjust i böcker som Baklängesbibeln, som går utanför ramarna för hur en novellsamling borde se ut. Som inte räds att ställa existentiella frågor utan att för dens skull tappa i underhållningsvärde. Som litar på att läsaren klarar att följa mer avancerade tankebanor än eviga omkok på Doyle, Christie och McBain.

 

De gick genom den mörka staden, där de nu såg att även kvinnorna hade slagits av blindheten: män låg gråtande på varje gata medan kvinnor tyst trevade sig fram, famlande längs husväggarna. Barn drog omkring i små vilsna grupper, ibland hållande varandras händer, medan de hest ropade efter föräldrar som aldrig tycktes dyka upp. Här och där hade män hamnat i tysta och ineffektiva slagsmål, där vevande knytnävar missade sina mål eller träffade snett, så att motståndaren anade var han skulle slå och försökte träffa bättre, dock utan framgång; eller kvinnor rullade runt på marken och försökte få grepp om varandras strupar. På några ställen hade slagsmålen övergått i brutala övergrepp där tre eller fyra eller fler män, ibland även någon kvinna, hjälptes åt med att hålla fast och skända någon stackars kvinna eller man som hade råkat komma i deras väg: en gång såg Uriel en naken vrålande man snubbla fram till en sådan grupp, treva med händerna medan hans upphetsning synbart växte och sedan resolut våldta en av våldtäktsmännen medan han samtidigt ströp honom. Ingen annan i gruppen tycktes reagera.
”Det är vidrigt”, sade Uriel. ”Det är bortom vidrigt.”


Jag uppskattar hela Baklängesbibeln, från början till slut (eller var det tvärtom?)men allra mest uppskattar jag den avslutande delen Moseböckerna, som innehåller mörka och oortodoxa versioner av bibelberättelserna om Lot, Abraham, Noak, Kain och Abel, liksom Edens Lustgård.
Dessa berättelser är de formässigt minst experimentella, samtidigt som de stannar i mina tankar längst tid efter avslutad läsning.
Med sin version av Noaks ark, fyndigt nog betitlad Arkeologi, liksom Kain och Abel eller den nattsvarta sagan om Lot och hans döttrar i En rättskaffens man, aspirerar KG Johansson på en plats bland litteraturhistoriens stora berättare.

 

 

 

 

 

 

 

  

Till top