stewe

En liten läsenkät

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 
Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu?
Två: Perfidia samt LasseMajas detektivbyrå -Diamantmysteriet.
 
 
 
 
Vilken var senaste boken du fick? 
Vikingar i krig av Kim Hjardar och Vegard Vike. Har inte börjat i den än, men snart!

 
 
 

Vilken var den senaste bok du gav bort? 
Böcker om jag får be, Bleckmossen: Sjöhästens Hemlighet samt Bleckmossen: samlade äventyr volym 1&2 till dottern i födelsedagspresent. Alternativet var att låna hem dem ytterligare en vända och man kan ju inte ränna på biblioteket förjämnan. Bleckmossenböckerna är hennes favoriter, en mangainspirerad svensk humorserie om tonåringar som ibland löser mysterier.
 
 
 

Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad?
Byta böcker är verkligen inget jag sysslar med.

 

Vad läser du just nu och hur fick du tag på den boken?
Två böcker: ovan nämnda Perfidia av James Ellroy från bibblan. Los Angeles under andra världskriget, internering av japaner, mobilisering och mord. Suverän än så länge.
Becoming a Barbarian av Jack Donovan, köpt. 
Donovan är en udda figur, samhällskritisk författare av böcker om frågor kring maskulinitet. Han är kroppsbyggare, öppet homosexuell och beundrar (kanske inte helt överraskande) Yuiko Mishima. Donovan har medverkat i nationalistiska sammanhang, trots att han själv förkastar just nationer och förordar en återgång till ett stamsamhälle och en livsstil närmare naturen med inslag av hedendom. Något han utvecklar vidare i den här boken.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Skannad i Dunklet

Kategori: Böcker

 
 
 
På uppmaning av illustratören Ingemar Roos lånade jag hem den här boken och den golvade mig duktigt. När jag plitar ner de här recensionerna eller vad man ska kalla dem, brukar jag göra åtminstone ett halvhjärtat försök att beskriva handlingen. Sällan har det väl varit så svårt som när det gäller den här boken.
Dels är det svårt att skriva något om handlingen utan att spoliera för mycket, dels är handlingen såpass märklig att den är svår att göra rättvisa utan bör i första hand upplevas.
I korthet kan man säga att det handlar om en grupp missbrukare och deras öden i en vagt beskriven framtidsvärld. Det är litegrann som att Charles Bukowski och William S. Burroughs hade skrivit en science fiction berättelse tillsammans, åtminstone när det gäller beskrivningarna av beroende och utsatthet.

 
 
 
De som ägnat sig åt psykedeliska droger eller genom diverse substanser hållt sig vakna flera dygn i sträck är bekanta med hallucinationer. Den rationella delen av hjärnan vet för det mesta, antingen under eller efter hallucinationen, att kackerlackorna i duschen eller barnen som klättrar på balkongerna är just en hallucination. En annan del av hjärnan viskar envist att för en kort stund så fanns de där sakerna på riktigt, det var en glimt under den väv som omsluter verkligheten. Även åratal senare finns upplevelserna i minnet, lika tydliga som de övriga, mer trovärdiga minnesbilderna.
Philip K Dick var en mästare på att beskriva just en sådan förskjuten verklighetsuppfattning och gör läsaren i högsta grad en del av de påtändas tankar och rädslor. Samhällskritiken är sublim men stenhård. Snutnojan och det galopperande paranoida schizofrena gör att det inledningsvis komiska knarktugget kumpanerna emellan alltmer känns olycksbådande och skrämmande.
Översättningen av titeln A Scanner Darkly är kanske inte den vassaste, men det är också den enda negativa invändning jag kan åstadkomma. Hantverket när det gäller allt från språk, rytm och slang till att lägga in översättningsanmärkningar är klanderfritt. Efterordet är oumbärligt.
Skannad i Dunklet är en av flera PKD-böcker utgivna av Förlag Bakhåll. Jag hoppas att de fortsätter på inslagen bana och att vi framöver även får se novellsamlingen Selected Stories of Philip K Dick på svenska.
 
 
 
 
 

So it Begins...

Kategori: Böcker

 
 
 Perfidia är första delen i vad som ska bli en mastodontsvit över Andra Världskriget.
Hundra sidor in - det vill säga en åttondel av boken- infriar James Ellroy förväntningarna.
Ovanstående rader inleder berättelsen, poetiskt och profetiskt.
Men redan på nästa blad låter det som vanligt igen.

 
 
 
 
 

Vit Jazz

Kategori: Böcker

 






 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

2xHastur

Kategori: Böcker

 
 

Tyvärr ler inte alltid mütter mammon åt mitt håll, annars hade jag gärna samlat på mig varje ny Hastur-utgåva obligatoriskt. Smålandsbaserade Hastur har med sitt fokus på klassisk skräcklitteratur i läckra förpackningar verkligen karvat ut en egen nisch i en övrigt fesljummen förläggarfåra. I år har det hittills blivit två utmärkta utgåvor för min del, som var ett välkommet sällskap under en påtvingad men ändå angenäm hotellvistelse.


 

Rudyard Kiplings författarskap är jag snudd på totalt oinsatt i, även om jag efter denna samling så smått stiftat bekantskap med hans poesi.
Novellerna pendlar som brukligt är i läsvärde, från berättelser man tycker sig ha läst i annan form, till mer udda skapelser. Det som präglar dem alla är en medryckande berättarglädje och en ton i språket som gör läsningen ombonad på ett sätt som för tankarna till barndomens sagostunder. Där finns också ett påtagligt förakt mot de brittiska exploatörerna, i motsats till bilden av Kipling som en av kolonialtidens portalfigurer, något som också påpekas i Per Klingbergs excellenta efterord. Åtta noveller, skönillustrerade av Jonas Wessel, bjuds gastkramargourmanden på.

 

 

Berättelsen om Carl Panzram är en på flera sätt märklig bekantskap.
Dels utgörs boken av faktiska självbiografiska nedteckningar av Panzram, men också av vännen Lessers anteckningar liksom översättare Wessels sammanbindande texter. Eventuellt kan flera varit inblandade under resans gång med tanke på att det är ett bra tag sedan Panzrams berättelse första gången gick i tryck.
Dels pendlar Panzram själv mellan att skryta och utbrodera sina mord, sodomivåldtäkter, mfl illgärningar, samt att utropa sig själv till en samvetslös dråpare, en best i människohamn som längtar till efter sin egen död, och att skylla det så kallade samhället för hur han blivit. Något som ju i sig motsägs av att varken hans syskon blev kriminella och inte heller hans medfångar under det grymma fängelsesystemet blev massmördare av samma kaliber.
Själv påminns jag om den sjuttiotalsanda som präglat Sverige med slagord som ”släpp fångarna lös det är vår” och nuförtiden ”bränn en bil och få ett jobb”. Samtidigt är varje skildring som kritiserar så pass tortyrlika anstalter som fanns på Panzrams tid självklart befogade, om inte annat som en påminnelse om hur illa det kan se ut, och säkert ser ut på sina håll än idag.
Trots att det blir bitvis monotont med brevväxlingen mellan mördaren och vännen Lesser, är boken svår att lägga ifrån sig, motsägelsefull och i absolut läsvärd. Inte minst på det nihilistiska vis Panzram betraktar sina dåd, mänskligheten och världen omkring sig.



 

 

 

 

 

Hastur Förlag

 

Killer Kane

Kategori: Böcker

 
 

Såhär på broderlandets nationaldag tar jag tillfället i akt och uppmärksammar författaren Kjell Hallbings böcker om revolvermannen Morgan Kane. Norrmannens namn är troligtvis är känt av få, men under pseudonymen Louis Masterson sålde han omkring en tjugo miljoner böcker.
Min uppväxts kioskdeckare och pocketböcker ansågs, om inte rent skadliga, så åtminstone olämpliga. Det var för att det var fulkultur, massproducerat och utan några större litterära ambitioner än att underhålla och inte sällan med önskan att tjäna sig en hacka på köpet. Westernvågen i den svenska pocketpubliceringen höll i sig en lång tid och bland alla dussinböcker eller rent absurda upprepningsberättelser som Bill och Ben där varje bok följde i stort sett samma mall, stack böckerna om Morgan Kane ut.
Morgan Kane var redan från en början en antihjälte som liksom Clint Eastwoods namnlöse spagettihjälte inte alltid drar en självklar linje mellan det onda och det goda enligt ett klassiskt upplägg.
Kane hämnar som tonåring sina föräldrar genom att knivmörda en av de huvudansvariga för föräldrarnas död, för att sedan gömma sig i det militära kavalleriet. Efter åren av krig med indianstammarna och slaget vid Little Big Horn blir Kane alltmer desillusionerad och börjar för första gången kröka riktigt destruktivt, något som är ett återkommande tema under böckernas förlopp. Han ansluter sig till Billy The Kid och rör sig upprepade gånger mellan olika kriminella gäng, när han inte är ensam revolverman, innan han söker sig till Texas Rangers och sheriffyrket.

 

 

Kane finner kärleken och lämnar in sheriffstjärnan för att slå sig till ro med sin nyblivna fru på en ranch. Lyckan blir dock kortvarig och snart rör sig Kane återigen i gränslandet mellan hyrd pistol och tvivelaktig sheriff. Berättelserna blir snäppen ännu mörkare därefter.
Det som gör att böckerna ”Killer Kane” håller än idag är just att Morgan inte är så jävla hjältelik alla gånger. Tvärtom är han ofta en hänsynslös horbock och en inte särskilt rättrådig rättskipare. Under en duell blir hans ena finger förlamat och med tiden tär alkoholism och diverse sjukdomar honom hårt. Faktorer som bidrar till att skildra Kane som en sällsynt skröplig och mänsklig hjältearketyp, ständigt balanserandes på undergångens rand.
Hans återkommande vredesutbrott och sociopatiska tendenser gör Kane alltmer alienerad, för amerikanska statens sheriffmyndigheter blir han en belastning som man försöker gömma undan i gudsförgätna avkrokar. Just de tummade bokomslagen ovan, där Kane är U.S Marshal i Alaska-exil, rekommenderas med särskild värme. Stilmässigt kan man säga att Kjell Hallbing är en blandning av Jack London och Raymond Chandler; det vill mena hårdkokt och effektiv med en fingertoppskänsla för miljö- och karaktärsbeskrivningar.

 

 

 

 

 

 

 

Spurious Realities

Kategori: Böcker

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

“Achtung, motherfuckers"

Kategori: Böcker

 
 

Vit Jazz på nattduksbordet. Nya tegelstenen Perfidia reserverad.
 
 
 
 
 
 
 

Underkastelse

Kategori: Böcker

 
 

Samma dag som Underkastelse släpptes, skedde terrorattacken mot Charlie Hebdo för att sedan följas upp av attacker mot en judisk matvarubutik. Timmarna efter jag läst ut Underkastelse skedde helgens terrorattack mot Frankrike. Nätet kokade över av trikolorenfilter, vrede och sorg. 
Det tog inte lång tid innan ett välbekant mönster började skönjas hos diverse internetkrigare, som riktade sig mot de som sörjde med parisborna. Offer som gått på fotboll, restaurang och rockklubb var inte lika lätt att klandra som tecknare som skapar stötande satir, vilket kan förklara att motreaktionerna dröjde något inledningsvis.
Men sedan tog det fart; antalet offer relativiserades i jämförelse med antal terroroffer i mellanöstern (minus Israel såklart) och övriga världen. Skulle det sändas meningslösa böner för Frankrike så skulle det minsann sändas meningslösa böner även för den globala terrorns övriga offer, i jämlikhetens namn. Nästa steg blir såklart att påpeka de franska offrens kollektiva skuld för sitt eget missöde, de förljugna världssamvetenas digitala inkassobrev prasslar redan i hårddiskarna.   
En organisation som heter Occupy Wall Street påpekade ironiskt nog att västcentreringen i medierapporteringen var stötande, eller det skymtade snarast förbi i deras övriga flöde av memes som uteslutande handlar om västerländska finansmakten och dess hantlangare.
Det är inte särskilt märkligt att Sverige reagerar starkare på en attack mot en skola i Trollhättan jämfört med en skola i Amerika eller ens i Finland, att en terrorattack i Norge upplevs närmare än en attack i Egypten. Jag förutsätter att detsamma är omvänt, att ett illdåd i Kairo får större reaktioner i Tunisien än en terrorattack i Oslo. Orsaken till att de här nätriddarna rider ut handlar snarare om att göra sig till språkrör för den muslimska majoritet som inte begår terrorbrott liksom att inrikta sig på de som man ser som rötterna till egentliga världsondskan; EU, USA, ETC. Dessa är av en händelse hyfsat bekväma att klandra; regimkritik accepteras överlag och man kan rita nidbilder utan att riskera ett nackskott.
Den här introduktionen blev snäppet för långt, men å andra sidan är det i skuggan av denna polariserade flankstrid, där idel förlorare speglar sig som vinnare i en flimrande plasmaskärm, som jag skriver dessa rader för att sammanfatta Underkastelse som läsupplevelse. 

Underkastelse utspelar sig i en nära framtid, huvudpersonen François är en grubblande litteraturprofessor på Sorbonne universitet som pendlar mellan livströtthet och stoiskt uthärdande av vardagen. Ofta blickar han bakåt, till ungdomens uppslukande projekt om Joris-Karl Huysman, en författare som François fortsätter att både identifiera sig med, samtidigt som han finner sig främmande inför Huysmans katolicism som ledde till att denne valde ett klosterliv.
Förorterna brinner på avstånd, explosioner sker plötsligt runt omkring Paris, politiska attentat och mord på motståndare sker i periferin samtidigt som media undviker att rapportera. Det nalkas ett presidentval där en koalition av det socialistiska blocket och muslimska brödraskapet går samman för att utestänga nationella fronten från inflytande, vilket leder till att Frankrike får en muslimsk president som snabbt genomför reformer inom yrkes- och utbildningsväsendet.
Min favoritfransman är tillbaka i god form; huvudpersonen François är på typiskt Houellebecqiskt vis en gravt gubbsjuk och självmordsbenägen samtidsbetraktare som är alienerad från det mesta. Med vass blick analyserar han den akademiska ankdammen och det politiska spelet. Det dras det avancerade paralleller mellan litterära tänkare och västerlandets sönderfall, Houellebecq är fortfarande ett unikum då han skriver svåra och filosoferande idéromaner och samtidigt når en miljonpublik.
Intressantast är det inledningsvis i romanen; identitet och tro sätts under granskande, med å ena sidan fanatiska islamister och andra sidan den identitära rörelsen som i framtiden gått från en högerintellektuell kuriositet till militant gerilla. Skildringen av ett krig och en samhällsomvälvning som startats utan att någon egentligen märker det är djupt obehagligt. Skräckromaner om zombies och/eller dödliga virus ligger nära till hands i jämförelse. Jag påminns om ett citat från boken Soldater- om kamp, dödande och död som visar en dagboksanteckning från 1914 av Franz Kafka : ”2 Augusti. Tyskland har förklarat Ryssland krig. På eftermiddagen simskola.”


 


Intressant är också hur Houellebecq inte bara skildrar religion utan också främlingskap; det finns ett avstånd hos huvudpersonen mellan honom och hans föräldrar, mellan honom och kollegerna liksom samhället i stort, men ännu mer mellan honom och människor av annan härkomst och med annan social status. François bor i Chinatown men känner inga kineser, har knappt något samröre med dem, utan betraktar dem från sitt fönster. Barriären mellan etniciteter och klasser är kompakt, François umgås, i den mån han umgås, med andra intellektuella av fransk eller på sin höjd judisk härkomst. Åtminstone tills universitetsledningen fylls av muslimska konvertiter och saudiska prinsar på besök.
I sken av min inledande reflektion är en framtid där socialister gör gemensam sak med moderata muslimer inte ett helt och hållet otrolig scenario. I ruinerna av berlinmuren och en splittrad arbetarklass har vänstern utropat medborgarna med rötterna i mellanöstern till kronjuvelen i sitt nya proletariat, med islam som ett rättvisemärkt opium för massan.
Men som ofta förut ligger däremot det mesta av Houellebecqs idébygge närmare fantasifull science fiction än någon slags tänkbar verklighet. Att Frankrike och EU i stort skulle välkomna en utveckling av månggifte och könssegregation är löjeväckande, även om François följsamhet och långsamma omfamnande av den nya teokratin däremot är trovärdig då den passar hans personlighet och samhällssyn. Romanen tappar mig något under sista tredjedelen, det obehag som byggdes upp med inledande löften om låsta fraktioner och ett lågfrekvent krig infrias tyvärr aldrig. Persongalleriet tunnas ut och fylls på utan att fängsla inför en upplösning som är både utdragen och abrupt på samma gång.
 

 




 

Perversioner

Kategori: Böcker

 
 

Jag har ju nämnt den här novellsamlingen tidigare, men då enbart utifrån Nikanor Teratologens bidrag. Det har tagit sin runda tid att ploga igenom resten av antologin. Det har varit en (tvärtom vad titeln antyder) läsning som inte gett särskilt många lust –eller olustkänslor för att locka till febril bladvändning.
Idén kring Perversioner är enligt förordet smått inspirerat av sextiotalets Kärlek-antologier där stora namn inom svensk litteratur bidrog med erotiska noveller. Det var tydligen populärt, hela fjorton volymer blev det. Av Perversioner blev det bara en volym och det är inte svårt att förstå varför.
Vertigo förlag siktade in sig på författare som de tyckte ägnade sig åt ”avvikelser inom litteraturen”. Ett antal noveller i samlingen är inte bara surrealistiskt svårpenetrerade utan skyltar också med tafatta experiment av styckade fragment och trötta grepp hämtade från den moderna poesin. Jag tråkas snabbt ut av rader som Mirja Unges: Hon försökte ställa sig på händerna darrade och dröp och han hade druckit kaffe hon kände det på lukten. Eller Jörgen Gassilewski: Masturbera. Tjechov. Mat genom serveringsluckan. Nu har det inte kommit någon mat.

 


Av bidragen som inte är lallarelyrik i novellskrud är merparten bara tråkig prosa som inte lämnar något bestående intryck. En av de sämsta novellerna, Hästflickan av Gunnar Blå, är en god påminnelse om att antologier inte bör bli en plattform för förlagsbossens egna alster, ens under pseudonym.
Men utöver Pedofobens Bekännelse innehåller faktiskt Perversioner två guldkorn till: Biancaneve av Torbjörn Elensky samt Övergångsålder av Gabriella Håkansson. Biancaneve är en vackert vidrig betraktelse av statyfetischism och nekrofili som utspelar sig i det fascistiska Italiens sista dagar av sönderfall. Övergångsålder handlar om Birgitta som i sin ensamhet tar steget mot att bli kattmänniska och skaffar sig ett spinnande husdjur som sällskap. En dyster berättelse som påminner mycket om den typiska skräcknovellen i sitt sätt att subtilt signalera att något skevt och sjukt är i görningen långt innan det egentligen sker.

 

 
 
 
 
 

 

The Way Of Men

Kategori: Böcker

 
 

Redan inledningsvis slår Jack Donovan fast: ”The way of men is the way of the gang”.
Med gäng menas dock inte i första hand kriminella organisationer, utan mer av ett sammansvetsat brödraskap. Men samtidigt konstaterar Donovan att en gängbildning som strävar efter styrka, kunnande och mod ligger djupt i vår natur. Även om begreppen har skiftat i betydelse, så upphöjs än i dag dessa egenskaper som i hårdare tider varit en garant för överlevnad och tjänat mänskligheten väl i det långa loppet. Det är det själva amoraliska fundamentet till vårt sätt att existera och om dagens värld i en dystopisk handvändning strippats på allt vad civilisation, teknik, lag och rätt heter skulle en återgång till stamsamhället falla sig naturligt.
Donovan gör också kopplingar till hur stamliknande gänghierarkier uppstår och härskar i diverse civilisationskollapser, både när det gäller balkanisering inom stater liksom i marginaliserade stadsdelar där invånarna inte längre känner någon tilltro för samhällssystemets representanter eller ens samhörighet med övriga stadsbor. Där det finns ett starkt vi finns alltid ett hotande dom konstaterar Donovan, oavsett om det handlar om urban krigsföring eller politiska och religiösa sammanslutningar.


 

Mytologi och populärkultur vävs på ett finurligt vis samman med historia och biologi för att styrka tesen att män är programmerade för att sluta sig samman i hierarkiska jakt- och försvarsgrupperingar som i en tid av framgång och expansion blir till en stam, som i sin tur blir till ett klanrike, som blir till ett kungadöme eller republik. Det vill säga att fröet till dagens civiliserade samhällen uppstod genom samma sorts flockbildande och att ur våra ruiner kommer framtidens stammar bygga morgondagens samhällen. En lärdom som berättades redan i de uråldriga sägnernas kretslopp av undergång, död och pånyttfödelse som vandrat från lägereldarnas cirkel och idag strålar ut från skärmar i form av zombieapokalypser och atomvinternätter.
Jack Donovans språk är rappt och hårdkokt, tanken går ofta till Chuck Palahniuks Fight Club men också till Jim Goads Redneck Manifesto. För egen del uppfyllde The way of men mina kriterier för en lyckad debattbok; den var genomgående underhållande, bitvis provocerande och rentav irriterande, men inte minst fick den mig att reflektera och fundera vidare. 

 

 

 

 

 

 

 

Högern Kommer Tillbaka

Kategori: Böcker

 
 
 

Mycket av den här boken, som bär underrubriken Handbok för den äkta oppositionen behandlar begreppet ”Metapolitik”, vilket i korthet innebär att bygga en alternativ sfär av politiska aktivister, debattörer, kulturutövare, journalister, etc till en ideologisk rörelse istället för exempelvis det traditionella sättet att verka inom ramarna för ett parti eller en utomparlamentarisk marginalgrupp. Det kan visst handla om att driva förändring inom vissa partier, eller för den delen lägga grunden för ett nytt parti, men det ska först och främst vara ett arbetssätt att återerövra och föra upp den egna ideologins värderingar på dagsagendan inom alla samhälleliga och kulturella fält.
Bokens författare Daniel Friberg har under en längre tid själv verkat just metapolitiskt; genom att vara delaktig i startandet av bokförlaget Arktos, tankesmedjan Motpol, introducerat det såkallade Identära tankegodset för en svensk publik och liknande. Det är en rörelse som, liksom amerikanska rörelsen Alternative Right(”Altright”), både anammat klassisk filosofi inom vad som brukar räknas in som både ”höger” respektive ”vänster” men som idag har det gemensamt att de utgör ett brott mot demokratisk, socialistisk och liberal konsus.
Det är exempelvis mindre intressant att författaren Jack Donovan är öppet homosexuell, trots att homosexualitet ses som degenererat, det är mer intressant att hans idéer om manlighet och tribalism går på tvärs med samtidens värderingar. Marxistiska tänkare är inget som på förhand förkastas, trots att marxismen i sig knappast är något som bejakas. Man plockar så att säga russinen ur kakan när det gäller dissident tänkande och bejakar ett brett spektrum av åsikter och människor som i traditionell mening inte brukar räknas till en ideologi som kallar sig, eller blir kallade, för Höger. Det handlar alltså, från ett utanpåperspektiv åtminstone, som ett åsiktsmässigt intellektuell och mindre rigid rörelse, samtidigt som ideérna som framförs är desto mer radikalt reaktionära.
Några av skribenterna knutna till exempelvis Motpol räknar just åsiktsskalan höger-vänster som överspelat. Friberg själv gör ett försök att stöpa om högerbegreppet med den här boken, genom att hävda att det var så här den Egentliga högern såg ut en gång i tiden – innan den uppdelades i auktoritära ledarkulter såsom nationalsocialismen eller förlorade sina värderingar till socialliberalism och rovkapitalistiska ”Neocons” som egentligen inte är höger alls.
Boken fokuserar mycket kring just den marxistiskt präglade tanken kring språket och ordens betydelse, därför hävdar Friberg flera gånger att de högerradikala inte ska utgå från det språkbruk som används av vad han ser som det politiskt korrekta etablissemanget, utan föra in de egna begreppen i samhällsdebatten. En del av boken är därför en ordlista där begrepp som Arkeofuturism, organisk humanism och Nietzsches filosofiska begrepp Vilja till makt ges lättfattliga förklaringar.
Som alltid när det gäller sådana här böcker, så talar de i första hand till de redan övertygade. Själv är även jag förtjust i att plocka russinen ur kakan när det gäller tänkare på hela den ideologiska bakplåten(?) och Friberg är en underhållande och kärnfullt formulerande skribent att läsa, även om vissa passager är mer intressanta än andra.
Själv läser jag debattböcker och faktaböcker kring ideologier och samhälle främst för att få inspiration till texter, tankar och berättelser där jag kan få med något slags djupare förståelse kring vad och vilka människor och mönster jag vill beskriva. Jag ser mig verkligen inte som en betraktare av vår samtid eller rörelser i och utanför samhällsomvälvningarna. Men en sak är säker: mer sjuder och sker under ytan än vad de flesta som gör anspråk på att vara just dessa intellektuella betraktare verkar ha en minsta susning om. Då talar jag inte enbart om Vänster kontra Höger i en alltmer polariserad värld, utan också sådana saker som robotisering, den globala kapitalismens annalkande implosion och tickande miljöbomber som utlovar en mer dystopisk framtid än vad de flesta orkar föreställa sig.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Pedofobens Bekännelse

Kategori: Böcker

 


Perversioner är en novellsamling från Vertigo förlag där tolv författare fått uppdraget att skriva om sexuella avvikelser. Samtidigt är boken inte tänkt som någon form av erotik egentligen, valet av medverkande inriktar sig på författare som enligt Vertigo ägnar sig åt Litterära Avvikelser.
Själv skaffade jag hem boken just för Nikanor Teratologens bidrag. Vid en snabb genombläddring av biblioteksexemplaret anar jag att det är fler som gjort detsamma, med tanke på att det är bara Teratologens sidor som är märkbart hundörat på flera ställen.
Det är alltid en speciell känsla att ta del av Teratologens prosa, Smaka bara på rader som: Andras arbete frälser. Proletariatets exploatering är ett problem för seminarier ledda av undersätsiga, fetlagda små män med starka glasögon och dockhänder.
Men i mångt och mycket har Pedofobens Bekännelse stora likheter med debutverket, det är något av en tillbakagång till rötterna med en rakare approach än det varit i efterföljande böckerna.


Berättelsen utspelar sig på en västerbottengård som svävar någonstans mellan tid och rum, människorna som bor där samexisterar i sann Teratologisk anda genom en säregen hierarkisk hushållsordning i ett kaos av sex, sadism och intellektuella utfall. Dagstidningen kommer en gång i veckan men är ett hopklippt tolvsidigt nonsens som förnekar yttervärldens existens. Matriarken själv, FarmorFittan, är ständigt online tack vare inopererat bredband som gör det möjligt för henne att när som helst spela Slayer och hårdbevaka cyberrymdens tortyrporr.
Jag blir som läsare förtjust och förvirrad över den psykedeliska landsbygdsskildringen, samtidigt som Teratologen ännu en gång knappast kan reduceras till enbart en surrealismens snuskprovokatör.
Utöver det antisemitiska och abnorma, det absurda och anarkistiska, finns något odefinierbart världsomstörtande i ordens dunkla vrår.

 

 

 

 

Barnbokstips: Snödrottningen

Kategori: Böcker

 
 


Sommarens och troligen årets bästa barnboksläsning blev Snödrottningen av HC Andersen.
Illustrationer av PJ Lynch och utgivningsår ´94.

 
 
 
 
 
 
 
 

I Jean Hillikers Skugga

Kategori: Böcker

 
 
 

”Efter tjugosju års utövande av sin terror genom andra hade allt fallit tillbaka på honom själv. Han hade utkrävt sitt fadersarv och vunnit självständighet samtidigt med vetskapen att allt var förbi. Gud var en illvillig gycklare med ett trubbigt redskap ironi.”
Citatet är hämtat från en av Ellroys tidiga böcker och visar på den språkkänsla och ordrytm som fanns där redan från start. Samtidigt kan det ses som en självuppfyllande profetia över hur det egna livet kom att bli.
Själv är jag inte tillräckligt intresserad av krimlitteratur för att språket i sig ska vara nog för att hålla läslusten igång, men vad som skiljer Ellroy från flertalet i hans genre (för att inte tala om hans efterapare) är det maniska, perversa och mörka stråket som genomsyrar alla berättelserna. Det är något som alltid anats och som i den självbiografiska uppgörelsen I Skuggan Jean Hilliker får sin ultimata bekräftelse.
Det här är inte minnesbilder av en störd unge, skriver Ellroy i bokens början om sina barndomsår. Samtidigt är det ju precis det. Grabben var annorlunda, ett fritt fantiserande barn med tvångsmässiga beteenden, redan innan hans mor brutalt mördades.

 
 

Självbiografin kretsar främst kring Ellroys besatthet av det motsatta könet. Tidigt en fluktare som gjorde inbrott hos de tjejer och kvinnor han förföljde och iakttog, till den framgångsrike och nyktre författarens första år av flyt, med tilltagande fittjakt och emotionellt parasiterande på kvinnor genom ingående telefonsamtal nätterna igenom.
Den gode James tecknar ett sällan skådad svinporträtt av sig själv och sitt vrickade sätt att existera. Det är inte så mycket självutlämnande som ett skoningslöst stålbad av självrannsakelse där de mest skamlösa sidorna av själen hängs ut och det uppblåsta egot punkteras grundligt.
Manierna skapar till sist nya beroenden liksom galopperande hypokondri med förståeliga mentala kollapser längs vägen. Och allt tonsatt till en taktfast prosa som fäster hårt i skallbenet.
Vid sidan av redogörelserna av relationer som blir till och skjuts i sank berättas historien om skrivandet. Hur berättelserna föddes som förändrade författarens villkor och verklighet, och hur den verkligheten i sin tur födde nya böcker. Självbiografin är på sitt sätt ett eget kretslopp, inget förändras egentligen, inget utvecklas. Cirklarna blir antingen vidare eller snävare med åren men följer sin förutbestämda bana.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nazismen i Sverige 2000-2014

Kategori: Böcker

 








 
 

Reaganering

Kategori: Böcker

 
 

Skändlighetsutställningen av J.G. Ballard
Som en symbios av surrealism och statligt sammanställd statistik.

 
 
 
 
 

Confessions of a heretic

Kategori: Böcker

 

 

När man som liten knatte följde med till Kvantum i Växjö fanns det givna ställen att bli storögt stillastående; serietidningshyllan, videohyllan och skivbackarna. Omslag av Iron Maiden och Dio kittlade fantasin på ett snarlikt sätt som skräckfilmerna, Kalla Kårar och Dracula.
Min besvikelse när jag senare fick höra själva musiken var enorm; galopperande trummor, falsettskrik och gnidande gitarrsolon. Det lät inte alls mörkt och mordiskt som jag föreställt mig på något dimmigt vis.
Jag har med åren börjat uppskatta delar av den klassiska hårdare rocken, men under uppväxten höll aversionen i sig; thrash var mest en kille som gastade till en snabbare variant av samma hårdrock, jag föredrog kängpunkens kompakta kaos och hardcores brutala sväng. Jag fastnade för enstaka låtar av Twisted Sisters, Alice Cooper och inte minst Motörhead,  då Lemmys skrovliga stämma var en av de få som levde upp till omslagens outtalade löften.
Men det var först med Morbid Angel som det på allvar lät och såg ut som något jag föreställt mig och sedan dess har diverse grupper från den extrema fåran följt med. I perioder glodde jag slaviskt på musikkanalerna för att få en glimt av videor som God of Emptiness eller Night of the vampire.

 

 


Behemoth är en av senare års favoriter. Därför är det kanske en extra besvikelse när den här intervjuboken inte fokuserar främst på musiken.  Istället är det mycket diskussioner kring diverse skvaller och kontroverser under senare år; när Nergal rev sönder biblar på en turné, paparazzis hetsjakt när Nergal dejtade en popstjärna, när Nergal deltog i någon Idolvariant på polsk teve.
Det är inget som intresserar mig och ännu värre är frågor av typen; Flirting over the internet, are you turned on by that? Eller ännu lustigare Do you like talking to women?
Märkligt är också att utfrågarna ifråga egentligen verkar vara intressanta typer, den ene är en sorts ockultist och den andre har själv en bakgrund inom extremmetall. Ingetdera smittar direkt av sig på samtalen i någon större utsträckning. Att de känner Nergal sedan långt tillbaka är inte heller någon höjdare, några anekdoter får ett abrupt slut genom att Nergal konstaterar att ”ni killar var ju själva med, så ni vet ju hur det gick”.  
Kapitlen kring Nergals leukemi börjar klaustrofobiskt och skrämmande när han redogör för de första symptomen som avfärdades som stressrelaterade. Hur det hela vänds till triumf efter diagnosens dom och Nergals sätt att tackla sjukdomen som ett fältslag mot en fiende där han bestämmer sig för att gå segrande ur striden.
Det räddar dock inte helheten, det mesta om tex sjukdomskampen har redan gått att läsa i diverse hårdrocksmagasin. Kvar blir minnet av ibland roliga intervjuer, men på hela taget kanske mest för folk som är intresserade av privatpersonen/mediala myten Nergal och inte hans musik.

 

 
 
 
 
 
 
 

  

Frontschwein

Kategori: Böcker

 
 
 
 

Günther K. Koschorrek var maskingevärsskytt för Wehrmacht under andra världskriget och var en av de så kallade frontsvinen vid stridshärdarna i Ukraina och Ryssland. Günther förde dagbok i fält, han antecknade på papperslappar eller vad som fanns till hands. Eftersom dagboksskriverier var straffbelagda, sydde han in sidorna i fodret på sin vapenrock och sände vidare till sin mor när tillfällen gavs.

 

 


Vad som börjar som en idealistisk ynglings redogörelser om kamratskap och segrar, blir snart blodbestänkta berättelser om sårade och fallna vänner, lemlästade barn, köld och gyttja.  Från rekrytens visshet att kämpa för führern och fosterlandet, till veteranen som inte kan låta bli att utspy sitt förakt för marionettmästarna bakom vansinnet, korrupta befäl och ryggradslösa partipampar.
Koschorrek är ingen författare, något som är både bra och dåligt. De kamrater han sörjer blir oftast inte mer än förbiflimrande gestalter som jag sällan får någon egentligen bild av. De sakligt formulerade dagboksskildringarna skapar däremot en tryckande känsla av att vara på väg mot undergången och det totala nederlaget, samtidigt som målande beskrivningarna exempelvis söndertrasade fötter av för stora stövlar, liksom mardrömslika irrvandringar över stäpperna, gör smärtan och skräcken desto mer påtagliga.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Med outsiderns blick

Kategori: Böcker

 
 
 

Jag blev väldigt förtjust när jag hittade Cyril Hellmans intervjusamlingar med folk som George Pelecanos och Dennis Lehane – båda författare som arbetat med The wire, Alan Moore och David Lloyd kring om V för vendetta och Nordamerikanska serieskapare som Peter Bagge.  
Jag valde Med outsiderns blick dels för att en av mina favoritregissörer David Cronenberg intervjuas och dels för att priset var hyfsat. Att den också innehöll intervjuer med Ang Lee, George A. Romero och bröderna Coen lät också intressant.
Det räckte dock med att öppna leveransen för att konstatera att det var ett ohyfsat pris med tanke på att ”boken” är mer av en pamflett på dryga sextio sidor. Nåväl, så kan det gå när man trycker på beställningsknappen utan att kolla närmre.

 

 

Desto sämre är att själva intervjuerna är dåligt korrekturlästa, intervjufrågorna tråkiga och svaren för det mesta lika tråkiga. Språket är överlag fattigt och slarvigt.  Joel Coen liksom David Cronenberg kallas för arroganta, utan att jag som läsare riktigt förstår på vad sätt de skulle vara arroganta, samtidigt som Cyrils egna funderingar kring filmerna lämnar mycket övrigt att önska. Som exempel kan nämnas hur murveln ifråga, mitt i beskrivningen av Dead Ringers handling, påpekar att han själv bott på samma gata som filmen utspelar sig.
Man kan säga att det här är motsatsen till Magasinet Novells arbetssätt- där de gjorde även ointressanta intervjuobjekt intressanta, gör Cyril intressanta intervjuobjekt ointressanta.