Alla Talar Svenska

Böcker / Permalink / 3



Clive Barker...



"Det hela förde tanken till en kuliss som i ett spöktåg. Samma groteskt förvridna drag, samma skamlösa avsikt att injaga skräck. Och det fungerade.
Förhäxad av ansiktet stod hon där medan de rödkantade ögonen skoningslöst fixerade henne. I morgon skulle hon komma hit igen, bestämde hon, utrustad med extra ljuskänslig film och blixt för att föreviga mästerverket.
Just som hon skulle lämna rummet gick solen i moln och ljusstrimmorna förbleknade. Hon kastade en blick över axeln på de tillbommade fönstren, och först nu såg hon de fyra ord som var sprejade på väggen under.
Sött till den söta, stod det."


Som med så mycket annat var jag sent ute när det gällde Clive Barkers Books of blood. Hade haft ett ganska långt uppehåll från att både läsa och det mesta annat under några år kring millennieskiftet. När läget stabiliserades någorlunda kom läslusten åter och av en nyfunnen vän lånade jag de blodbestänkta volymerna. Det var en rejäl återkomst till skräckskildringarnas underbara värld kan man säga. Kort efter det plöjde jag den Blodbestänkta väven, men tappade suget efter Den stora föreställningen.
Via biblioteket införskaffade jag häromdagen Det förbjudna (BoB vol. 5) för att svältfödd på en bra novellsamling stifta bekantskap med en översatt Barker. Det är riktigt trevligt, alldeles lagom tillfälle att läsa åter, man hinner glömma en del på tio år.
Det finns ganska barnsliga och intetsägande ord på engelska som ändå kan ge mig kusliga associationer, som Windowlicker, Jack-in-the-box, Thumbsucker och så Candyman. Men tyvärr funkar inte Godismannen lika bra i översättningen, snarare tvärtom. Men å andra sidan låter inte svarta madam, svarta madam kom fram, alls lika kusligt på engelska som på svenska.






Dumskallarnas Sammansvärjning

Böcker / Permalink / 1

 

 

 

 

 

”Så vet du va ja gjorde, Ignatius? Ja gav henne 25 cent å så sa ja, `Här kära ni, gå å köp nåt vackert åt era små barnbarn.”

”Vad för slag?” exploderade Ignatius. ”Så det är till sådant våra förtjänster går åt. Medan jag praktiskt taget är tvungen att gå och tigga på gatorna, öser du ut pengar på en bedragare. Den där kvinnans klädsel är bara ett knep. Hon har en underbart inbringande position där vid kyrkogården. Hon tjänar utan tvivel tio gånger mer än jag.”

”Ignatius! Hon står alldeles på bar backe ju”, sa mrs Reilly sorgset. ”Ja önskar du vore lika dukti som hon e.”

”Jag förstår. Så nu jämförs jag med en gammal degenererad bluffmakerska. Och värre, till min nackdel. Min egen mor, svärta ner mig på det sättet.” Ignatius dunkade i vaxduken med labben. ”Nåväl , jag har fått nog av det här. Jag går ut i vardagsrummet och tittar på Yogibjörnprogrammet. Mellan vinklunkarna kan du väl ta in något att äta åt mej. Min magmun skriker efter något lugnande.”

 

 

 

 

Egentligen jagade jag en bok av Bret Easton Ellis, och när jag istället började söka på andra översättningar av Einar Hecksher snubblade jag över Dumskallarnas Sammansvärjning där den fete, odräglige och enormt egotrippade tänkaren/filosofen Ignatius J Reilly spelar huvudrollen. En rent osannolikt originell huvudperson som lockar till massa gapskratt, men också tillfällen där skrattet fastnar i vrångstrupen. Ignatius inblandning i allt från uppror bland färgade fabriksarbetare, till kneget som korvgubbe (där han själv äter upp förtjänsten) ger djupa ekon och bildar händelseförlopp ingen egentligen kunnat förutse. Det dukas upp ett brett spektra av underhållande karaktärer som alla på sitt sätt hjälper till att väva denna svulstiga skröna kring en ganska speciell människas förhållande till omvärlden, sin mor och inte minst sin magmun.

Heckshers sätt att omvandla New Orleans fattigslang till gammeldags ekendialekt känns emellanåt malplacerat som fan, och nästa gång jag känner lust att besöka den käre Ignatius hjärnskrymslen får det nog bli på originalspråket. Författaren John Kennedy Toole tog sitt liv i ung ålder, och han fick själv aldrig uppleva framgången med sin enda bok, publicerad elva år efter hans död.

 

 

 

 

Sputnikälskling

Böcker / Permalink / 2


 



"För alla människor finns det något mycket speciellt som det bara är möjligt att skaffa sig en viss period i livet. Det är som en liten brinnande låga. Mycket aktsamma och lyckligt lottade människor kan försiktigt värna om den, få den att bli större och bära den som en värmande fackla genom livet. Men om lågan en gång släcks kan man aldrig tända den igen."

 


Haruki Murakami har man ju varit så där lite smått nyfiken på ett tag, han har uppmärksammats lite varstans och lyckats med konststycket att tilltala ett brett spektra av allt från skäggiga män till finkulturella flickor. Förra året nångång läste jag hans novellsamling Elefanten som Försvann. En del av novellerna var riktigt grymma, suggestiva pärlor, andra tråkade ut mig och några gjorde mig irriterad.

 

 

 

 

Lite småstingslig blev jag inledningsvis när jag slutligen bestämde mig för en Murakamiroman och började läsa Sputnikälskling. Vissa av liknelserna kändes klumpiga och stack mig i ögonen, medan andra formuleringar satte sig som en tretumsspik i näthinnan –så förtrollande vackra, och ibland förkrossande sorgliga. I mitt stilla sinne tänkte jag vad fan är det här nu då, men romanens suggestiva kraft höll mig kvar i ett järngrepp och första sittningen läste jag halva boken. Jag vande mig vid det annorlunda formuleringarna ganska snabbt. Resten av sidorna plöjdes nästa dag. Jag är ingen jättesnabbläsare egentligen, en roman kan ta några veckor, beror lite på vad annat jag har att pyssla med.

Men ju längre in i Sputnikälskling jag kom, desto omöjligare blev det att lägga den ifrån sig. Att mardrömslika, surrealistiska inslag tog allt större plats under resans gång kändes självklart, och Murakami lyckades som första författare på ganska länge få mig ordentligt illa till mods, på ett krypande kusligt vis.

 

 

 

 

Trots ett visst anti-klimax, så håller jag Sputnikälsklingen väldigt nära hjärtat. Jag har fortfarande kvar boken hemma, och bläddrar lite i den emellanåt. En sån där bok man vill kasta efter folk på gatan och gasta; ”läs den här, din kretin, så kanske du upptäcker något annat än pulvermosdeckare, innan det är dags att gräva ned dig”.  Just nu är jag inne i Norwegian Wood, som hittills inte gör mig besviken. Jag har till och med brutit med eget köpstopp och införskaffat Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen.

 

 

 

Till top