stewe

 

Hon var överlycklig över att se mig igen, min mor, och grinade som en hynda som äntligen får tillbaka sin valp. Hon trodde säkert också att hon var mig till stor hjälp när hon slöt mig i sin famn, men hon var ändå underlägsen hyndan eftersom hon trodde på orden man sa till henne när man tog bort mig från henne. Hyndan tror åtminstone bara på det som hon själv kan lukta.

Min mor och jag gick den långa eftermiddagsrundan längs gatorna runt sjukhuset, vi gick och drog benen efter oss längs halvfärdiga gator där gatlyktorna inte blivit målade än, mellan ändlösa fuktdrypande husfasader där det hängde hundra små brokiga klädestrasor från fönstren, de fattigas skjortor, och vi hörde hur de små ljuden från stekflottet som knastrade på spisen till lunch växte till ett åskväder av härsket ister.

I den stora slappa vanskötseln som omger stan, där dess lögnaktiga lyx dryper ut och slutar som förruttnelse, där visar stan upp sin stora röv i form av soptunnor för vem som vill se. Det finns vissa fabriker som man undviker på sin promenad, för att de stinker av alla möjliga odörer och även vissa omöjliga, vilkas dunster till och med luften vägrar att vidarebefordra. Alldeles intill möglar det lilla tivolit bort mellan två skrovliga fabriksskorstenar, dess målade karusellhästar av trä är för dyra för dem som trånar efter dem i veckor i sträck, små strakbenta snorungar som kört in hela handen i näsan och blir stående där utan att komma ur fläcken, lockade och bortstötta på samma gång av vanskötseln, fattigdomen och musiken.

All kraft går åt att komma undan påtagligheten hos dessa platser, som ständigt tömmer ut sin jämmer över hela världen, men det spelar ingen roll vad man gör, hur mycket man än dricker, inte ens om det är rödvin, mörkt som bläck, himlen förblir densamma över dessa platser, lika låg och sluten som ett stort träsk för förortens dunster.