stewe

Ondskan återvänder till den lilla staden Hawkins. I centrum står ett nybyggt köpcentrum, skumma ryssar och slibbiga råttor. Åtminstone inledningsvis.
Pojkgänget från första säsongen kompletteras med Dustin som nyss är hemkommen från vetenskapsläger. Allt är sig likt, men ändå inte. Inte minst har grabbarna tappat sin pojkaktiga charm och blivit gängliga ynglingar. Berättelsen handlar till viss del om att balansera mellan barndom och ungdom, mellan kärlek och kamratskap. Steget upp i tonåren är kanske något som kanske borde ha lett till fler stilbyten än hos bara Elva. I synnerhet Mike och Will ser mest olustiga ut i sina barnakläder och pottfrisyrer.

Å andra sidan blir jag glatt överraskad av Cronenbergsk Body Horror, liksom Kalla Kriget-paranoida och kusliga personlighetsförändringar. Det refereras inte bara övertydligt till The Thing utan även till mer obskyra kultfilmer som The Stuff – vars titel flimrar förbi på biografen. Effekterna är också snyggare än någonsin.

Flera gånger zonar jag ut och tycker att det här är ett koncept som vevats minst ett slitet varv för mycket. I nästa stund är jag biten igen.
För min tioåring och fjortonåring är det enklare. För dem är inte Stranger Things en kavalkad av gamla filmreferenser utan en originell och fantastisk teveserie. De hoppar högt, asgarvar och fäller en och annan tår. Sett ur deras perspektiv är säsong tre en av årets höjdpunkter hittills. Det är ju inte fy skam.