Fahrenheit 451

Böcker / Brave new world, Censur, Fahrenheit 451, Ray Bradbury, Science fiction, dystopi / Permalink / 2
 
 
 
 

De hade den här maskinen. De hade i själva verket två maskiner. Den ena av dem gled ner i ens mage som en svart kobra rinner ner i en ekande brunn och söker efter allt gammalt och all gammal tid som samlats där. Den drack upp det där gröna som sakta sjudande flöt upp till ytan.
Drack den av mörkret? Sög den i sig alla gifter som samlats genom åren? Den drack under tystnad som då och då avbröts av något som lät som invärtes kvävning och blint sökande. Den hade ett Öga. Den opersonlige maskinskötaren kunde tack vare den specialgjorda optiska hjälm han bar se in i själen på den person som han pumpade. Vad såg Ögat? Det sade han inte.

 

Huvudpersonen i Fahrenheit 451, Guy Montag, jobbar som brandman. Men i Ray Bradburys framtidsskildring släcker inte brandmän längre bränder. Deras uppgift är istället att bränna böcker. Som en bonus bränns i regel även bokägarnas hus på kuppen. Böckernas ägare arresteras för att sedan försvinna spårlöst.
Samhället uppmuntrar sina invånare att få all sin omvärldsinformation genom öronsnäckor eller Tv-rum, istället för poänglöst och alienerande bokslukande. Tv-rummen består av stora och platta väggar. De fungerar egentligen mindre som informationsförmedlare och mer som nöjescentral. Montags fru Mildred är till exempel ständigt uppkopplad till sin så kallade Familj, som på ett lugnande sätt filtrerar nyhetsflödet men ännu mer underhåller henne och får hennes tankar på annat med fyrverkerier och ändlöst pladder.
Hos Guy och Mildred, som hos många andra, finns under den bedövade ytan alltjämt en växande känsla av ångest och tomhet. I Mildreds fall visar det sig i självmordsförsök. I Guys fall att han under en brandutryckning tar en bok och gömmer i sitt hem. När Guy sedan möter en flicka vid namn Clarisse, startar det en kedjereaktion inom honom, något som långsamt men säkert raserar hans bild av omvärlden och av sig själv.

 

 

Han mindes en bondgård där han varit som pojke, ett av de sällsynta tillfällen då han upptäckte att någonstans bakom overklighetens sju slöjor, utanför TV-rummen och bortom stadens slammer idisslade kor, rullade sig grisar i varma pölar vid middagstid och skällde hundar efter vita får på en kulle.
Den torra lukten av hö och vattnets sorl kom honom att vilja sova i nyslaget hö, i en ensam lada långt från de trafikerade huvudvägarna, bakom en lugn bondgård och under en gammal väderkvarn som knirkade över hans huvud med ett ljud som av flyende år. Han skulle ligga uppe på ladans loft hela natten och lyssna till djur, insekter och träd långt borta, alla de små rörelserna och ljuden.

 

Ett citat på bokomslaget beskriver Fahrenheit 451 som en passionerad inlaga för litteraturen, något som delvis motsägs inuti själva boken. Visst ses litteraturen som livsnödvändig och bokbål som förkastliga, men samtidigt betonas det att böckerna bara är ting. Ingen magisk trolldom göms inuti dem.
Som karaktären Faber säger; "Nej, nej, det är inte alls böcker ni söker! Sök efter det var ni kan, i gamla grammofonskivor, gamla filmer och hos gamla vänner; sök efter det i naturen och sök efter det inom er själv."
Skrapar man på ytan till Bradburys humanism och hoppfullhet finner man en djupare sorg över en civilisation, där folket inte så mycket duperas, som faktiskt självmant söker sig till flimrande skärmars lägereldar. Till apati och kortsiktiga kickar.
När brandmännens eldar brinner om natten är det egentligen en symbolhandling för att stärka samhörighetskänslorna i ett samhälle som långt tidigare, helt frivilligt, slutade läsa böcker och slutade ifrågasätta överheten.

 

 

”Gud ska veta att ingen som är vid sina sinnens fulla bruk vill ha barn”, sade mrs Phelps.
”Det håller jag inte riktigt med om”, sade mrs Bowles.
”Jag har fått
två barn med kejsarsnitt. Ingen mening med att gå igenom alla de där plågorna för en unges skull. Världen måste fortplanta sig, förstår ni, släktet måste fortleva. Ibland liknar de en också, och det är trevligt. Två kejsarsnitt kirrade det, jojomen. Det behövs inte kejsarsnitt, sa min doktor, höfterna är bra, allting är normalt, men jag envisades.”
”Kejsarsnitt eller inte så är barn ett fördärv; du är tokig”, sade mrs Phelps.
”Jag slänger in ungarna i skolan nio dar av tio. Så kan jag stå ut med dem när de kommer hem tre dagar i månaden; det är inte alls så besvärligt. Man stoppar in dem i TV-rummet och vrider på kontakten. Det är som att tvätta kläder; stoppa in tvätten och lägg på locket”. Mrs Bowles fnissade.
”De sparkar mig lika gärna som de kysser mig. Jag kan sparka tillbaka, Gud vare tack!”
Kvinnornas tungor spelade i skratt.

 

Fahrenheit 451 beskriver i likhet med Aldous Huxleys Du sköna nya värld en framtid av fartblind modernisering i symbios med en kommersialiserad diktatur. Där tekniken korrumperar och infiltrerar.
Det är med enkla medel som Guy Montags rastlösa vardagssömn störs; genom ett till synes slumpartat möte med en äldre man. Genom att träffa Clarisse, som för första gången på åratal får honom att lägga märke till vad som finns omkring honom; naturen, samtal med andra människor. Dofter och ledtrådar till det dimmiga förflutna.
 Fahrenheit 451 skildrar hur närhet upplöses och sammanhang förloras. Logiska betydelser förskjuts och ord ändrar innebörd. Inte bara brandkåren är förändrad i framtidsvisionen, som ett led i att visa hur människan vänt sitt ursprung ryggen används hunden som exempel. I Bradburys tappning är hunden inte längre människans bästa vän, utan istället en mekanisk och morfinbeväpnad mardröm. Den förr så trofaste kamraten är nu bara ännu en väktare för kontrollsystemet.
För länge sedan läste jag ett citat som gick ungefär: "Det finns SF-författare som skriver om av vad människan gör med tekniken, och så finns det SF-författare som skriver om vad tekniken gör med människan."
Ray Bradbury tillhör tveklöst den senare sorten.

 

 

Vad gav du staden Montag?
Aska.
Vad gav de andra varandra?
Intighet.
Granger stod bredvid Montag och tittade tillbaka. ”Vi måste alla lämna någonting efter oss när vi dör, sa farfar. Ett barn eller en bok eller en tavla eller ett hus vi har byggt eller ett par skor vi gjort. Eller en trädgård som vi har odlat upp. Någonting som ens händer skapat så att själen har någonstans att ta vägen när man dör, och när folk betraktar trädet eller blommorna man planterade, så finns man där. Det spelar ingen roll vad man gör, sa han, bara man gör det så att det får ens personliga prägel när man är färdig med det.”

 

 

 

 

 

Relaterat:

Refug

Moria Land

Du sköna nya värld

 

 

 

 

 

#1 - - Hanneles bokparadis:

gillade filmen

#2 - - Anonym:

Den har jag inte sett, tyvärr.

Till top