Sett 2018
Men nu till övrigt som passerat näthinnan.
Altered Carbon, från dålig till underhållande, till ännu sämre, osv. I slutändan blev jag mest trött och hade svårt att hålla ångan uppe de sista avsnitten.
Jag gillade barnprogrammet Spökhistorier på Netflix, men alldra bäst var Philip K. Dick's Electric Dreams. Orsaken att jag skrev ett inlägg om första avsnittet var faktiskt en tanke om att skriva ett inlägg per avsnitt. Det var överambitiöst, som det ofta är i en tanke innan den ska omsättas i praktik.
Eller kanske snarare årtiondets biobesök? Marvel fortsätter i alla fall att leverera i och med Infinity War.
Faces of Death nostalgi för de blodtörstiga.
Pärlor för Svin näring för nihilisten.
Svarte Orm historiskt hysterisk humor.
Dracula av Francis Ford Coppola m.fl. vampyrfilmer. (Uppsats i litteraturvetenskap).
Raw är en film jag länge sett fram emot att se, vilket såklart bidrog till besvikelsen. Men jag hoppas och tror på vassare prestationer från regissör Julia Ducournau. Att hon är en sällsynt begåvad visuell berättare bevisade trots allt Raw.
Bleach och De sju dödssynderna. Den första en av årets bästa filmer, alla kategorier. Den andra en oemotståndligt charmig anime som hittills fått tre säsonger och en långfilm.
Jag gillade Annabelle: Creation, som jag tyckte överglänste den första, olidligt mediokra, filmen. Även Insidious: The Last Key var en värdig final på en lyckad filmserie, om det nu verkligen är en final vill säga. Bäst var nog Don´t Breathe som jag sett hela två gånger, ena gången för mig själv och andra gången för att se den norske Björnen hoppa högt. Get Out var en annan favorit, medan The Void lockade mig att se om några åttiotalsklassiker.
Med Dunkirk bevisade Christopher Nolan varför han är en av samtidens mest intressanta regissörer. Hans nästa projekt väntas redan nästa år, men fortfarande är det stort hemlighetsmakeri kring både titel och innehåll.
Jag skrev om både Punisher och Disenchantment, Matt Groenings nya hjärtebarn, HÄR.
Första säsongen av Punisher var ändå värd mödan att genomlida, trots karaktären Micro och ändlöst sentimentala transportsträckor. Jag avslutade igår säsong 2 och den är riktigt jävla bra. Helt Micro-befriad, aset nämns inte ens vid namn.
Dokumentärer
Restrepo grymt om krig och soldatliv, av Sebastian Junger som skrivit böckerna War och Tribe. Tricky Dick and the man in black var en annan dokumentär jag fastnade för. Netflix levererade också Mord och orättvisa i en småstad som även den är att rekommendera.
Men den dokumentär som gjorde starkast intryck var den om Arbogakvinnan d.v.s. Johanna Möller. En socionom som startade ett hem för flyktingmän som på den tiden(c:a 2010-2016) kallades ”Ensamkommande Barn”, där hon snart såg till att de inte var ensamt kommande i sexuell mening. Möller övertalade sedan en av Barnmännen att mörda hennes föräldrar, det finns också starka misstankar om att även hennes före detta man bragts om livet av samme Barnman.
Dokumentären är intressant ur många synvinklar, inte bara som kriminalfall utan som betraktelse av ett samhällstillstånd. I min lilla stad har under året en tolvårig och en trettonårig flicka våldtagits. Båda gärningsbarnen snabbåldrades till gärningsmän i samband med rättegången. Det vimlar av liknande fall från det senaste decenniet, däribland grova övergrepp på förläggningar där män placerats som barn ihop med riktiga barn.
Möller kanske är ensam om att leja sina ligg som lönnmördare, men hon är långt ifrån den enda snusktanten inom den lukrativa migrationsbranschen som använt sin beroendeposition för att bestiga sina brukare. Istället har det på flera håll skett i kollektiv samförståelse[1]. Det är extra beklämmande när det förövarna till vardags sitter som nämndemän och beslutsfattare.[2]
Samtidigt släpades under fjolåret den såkallade "Gymnasieamnestin" igenom riksdagen, som innebär ett alternativt regelverk för f.d. Barnmän jämfört med alla andra migrantgrupper. Ett beslut som lobbades fram av intresseorganisationer som kan misstänkas ha såväl ekonomiskt som sexuellt egenintresse i frågan. Något som ytterligare visar på hur lyhörd makten är för påverkan från det egna sociala skiktet och det bidragsindustriella komplexet - tivelaktiga lagar drivs igenom oavsett hur löst förankrade det är hos väljarkåren i stort.
[1] Personal hade intim...
Lapdance
[2] Socialdemokrat och nämndeman