Minnesvärt 2011 del VI
En av de mest minnesvärda läsupplevelserna var Köttets Undergång av CJ Håkansson, dels för att det var en roman i bearbetning, och dels för att det var fantastisk läsning helt enkelt. Nu får vi bara hoppas att något förlag tar itu med att ge ut denna skräckroman med såväl socialrealism som sadomasochism som bärande teman.
Årets vikingasaga blev novellen
Härjat och Bränt av Wells Tower ur samlingen av samma namn.
Av Chuck Palahniuk har det under året blivit Samt Rant. Varför jag aldrig skrev någonting om Rant på bloggen vete fan, antagligen var jag trött. Det är en av de bästa böcker jag läst i år; en såkallad "oral biografi" berättad i en dystopisk framtidsvärld där muterat Rabies har skapat samhällskaos. Eftersom samhället redan innan var uppdelade i folk som levde på natten(slarviga/lösaktiga/busar) och folk som levde på dagen(gudsfruktiga, ordentliga, hederliga) blir tillvaron mindre trevlig för nattfolket då de självklart beskylls för spritt smittan. Fast Rant handlar om så mycket mer; tidsresor, parallella verkligheter och sånt där stoff som legender vävs utav.
Årets besvikelse;
Glamorama av Bret Easton Ellis. Fast jag var ju positivt inställd där i början.
Av Gillian Flynn blev det Vass Egg innehöll ju en del brister, antagligen berodde många av dom på den svenska översättningen, medan Dark Places var desto bättre. Sen kunde jag önskat att Flynn lagt deckarupplägget åt sidan och på allvar gått vilse i Twin Peaks-skogarna, hon rör sig än så länge bara på de trygga stigarna.
I maj sägs nästa bok -Gone Girl- vara på gång.
Årets toalektyr; Kalle Lind med Människor det varit synd om, Proggiga Barnböcker och Människor som gått till överdrift.
Av Joe Abercrombie har det också blivit en del; de avslutande delarna av
Första Lagen -trilogin samt halva Best Served Cold. Den sistnämnda tuffar på fint i en gammeldags hämndhistoria av Greven av Monte Cristo- stil, där kärva och kantstötta karaktärer står i centrum.
Årets sträckläsning; Ola Nilsson med
Tror det gick på någon timme.
Det har bliivit en del musikrelaterat i år med start i; The Best Seat in the House - a Cock Sparrer story av Steve Bruce, trumsmekare det största band du aldrig har hört talas om; Cock Sparrer.
Bandet har för mig alltid varit själva sinnebilden av jordnära arbetarklassgrabbar som gjort några av streetpunkens största låtar, och boken gör absolut ingenting för att ändra på den bilden. Ett band som är mer av en familj än ett kompisgäng, allmänt ölhäveri och en naiv ödmjukhet över fansens ovillkorliga kärlek sammanfattar intrycket av Bruce glada skildring, som absolut inte är något om man inte redan är inbitet sparrerfan.
Jag läste också;
Årets poesi;
Här finns en novell av Ola;
http://op.se/kulturnoje/1.2265678-ola-nilssons-texter-ar-praglade-av-uppvaxten